Facket behöver mediaträning
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Förutom allt annat beskylls detta fack också för att vara partipoliti(s)erat eller för att under konflikten nu i vår av snävt maktegoistiska motiv slåss för en redan privilegierad yrkeskår, alltså landets byggnadsarbetare. Och facket har svårt att värja sig mot kanonaden. Tycks vara ur stånd att "kommunicera en effektiv motbild", som det heter på nusvenska.Motvinden är på ett sätt märklig med tanke på de jätteupplagor som den samlade fackliga pressen går ut i. Språkrör saknas inte. Men tydligen räcker de inte till.Den glömda pressen
I dagsdebatten är fackförbundspressen fortfarande "den glömda pressen". De avslöjanden som görs där blir sällan stora nyheter. LO-tidningens Martin Lindblom anlitas aldrig i någon nyhetspanel fast han är en av landets absolut bästa politiska skribenter.Vrångbilden av facket kan självfallet inte enbart skyllas på enkelspårig journalistik. Helt orättvis är den ju faktiskt inte heller. Fackföreningsrörelsen framstår ofta som betonggrå och gammaldags, rymmer för mycket av centralism och stelbent ombudsmannavälde.Ändå gör många kritiker det alltför enkelt för sig. De glömmer vad facket genom sin blotta existens betyder. Även den som tror att ensam är stark drar indirekt nytta av den styrkebalans på arbetsmarknaden som facket trots allt garanterar. Och det fackliga vardagsgnetet ska aldrig underskattas. Fack som Handels och Kommunal är kanske inte så duktiga på genusteori, men uträttar ändå mycket i vardaglig kvinnokamp som flertalet kultursidesfeminister aldrig ens behöver tänka på.Fredlig klasskamp
Opinionsmässigt står facket inför en stor utmaning.Den fredliga klasskampen bedrivs visserligen alltjämt via avtal och förhandlingar. Men i ökad utsträckning även i medierna, i tv-soffor och nyhetspaneler.Det hjälper ju inte om Byggnads eller HTF kunnat utropa sig själva till segrare i vårens konflikter om de bakomliggande orsakerna inte kunnat göras begripliga för den stora allmänheten.Det gäller för övrigt de flesta arbetskonflikter numera. Strejkvapnet förblir ett viktigt vapen, men får i ett modernt, sårbart samhälle samtidigt sådana konsekvenser för tredje man när det används att sympatierna lätt hamnar hos motparten.Vad fackföreningsrörelsen behöver är därför en ny mediastrategi. En modernare framtoning, ett nytt språk. Och kanske inte minst fler företrädare som går hem i tv.