EU mÄste lÀra av irlÀndarnas nej
Vem vill ha en Tony Blair, som stÀndig företrÀdare för EU? Irlands nej har stoppat EU:s utveckling.
Foto: Manuel Salazar
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
En del menar att det Àr absurt, att en procent av Europas befolkning ska kunna stoppa en effektivisering av EU:s beslutsformer, som underförstÄtt 99 procent gillar.
Nu Àr det ju inte sÄ. 99 procent av européerna fÄr inte vara med och bestÀmma, annat Àn indirekt i allmÀnna val dÀr EU nÀstan aldrig Àr pÄ tapeten. Att bara irlÀndarna röstade nej, beror pÄ att bara de kunde rösta nej. Resultatet hade troligen blivit ungefÀr detsamma i andra EU-lÀnder om de fÄtt rösta, det vill sÀga ett knappt utslag i ena eller andra riktningen. SÄ Àven i Sverige.
Minskar smÄ lÀnders inflytande
Men nÀr Göran Persson fÄtt stryk i folkomröstningen om euron, dÀr han sjÀlv lÀnge inte visste pÄ vilket ben han skulle stÄ, bestÀmde han att EU inte var nÄgot för vanligt folk att besluta om. Den borgerliga regeringen vill heller inte ha nÄgon folkomröstning. Det politiska etablissemanget i Sverige stÄr hÀr vÀl sammansvetsat bakom Lissabon-fördraget.
Det gjorde etablissemanget i Irland ocksÄ. Partierna, nÀringslivet, bondeorganisationerna, facket, medierna - alla ville de med nÄgra fÄ undantag sÀga ja till Lissabonfördraget, trots att det minskar smÄ lÀnders inflytande och flyttar beslutanderÀtten i en rad frÄgor till Bryssel. Men en majoritet av irlÀndarna sade alltsÄ nej, precis som svenskarna mycket vÀl hade kunnat göra det om de fÄtt chansen. Det hÀr visar pÄ ett gigantiskt demokratiskt underskott mellan de styrande och vÀljarna i EU:s medlemslÀnder och mellan EU och folken i Europa.
Det Àr ett större problem Àn att Lissabonfördraget bromsas upp tillfÀlligt. EU-maskineriet mal sÀkert vidare. Inte heller kan man beklaga, att EU inte fÄr nÄgon "president" eller "utrikesminister" pÄ ett tag, nÀr man ser vilka som kandiderar till posterna ifrÄga.
Bildt EU:s utrikesminister?
Vem vill ha en Tony Blair eller en Anders Fogh-Rasmussen, som stÀndig företrÀdare för EU? Eller en Carl Bildt som utrikespolitisk talesman? Problemet Àr för övrigt inte att EU inte har nÄgon "utrikesminister", utan att EU-lÀnderna inte har nÄgon gemensam utrikespolitik. Somliga vill sitta tryggt parkerade i USA:s knÀ, andra drömmer om ett sjÀlvstÀndigt Europa.
Det finns ocksÄ ett socialt underskott. EU Àr inte i sig fackföreningsfientligt och Lissabonfördraget skulle till och med ha stÀrkt de fackliga rÀttigheterna pÄ en del punkter.
Men EU-byrÄkratin och inte minst EG-domstolen sÀtter nÀstan alltid den fria rörligheten för kapital och arbetskraft före sociala hÀnsyn. IrlÀndska arbetare Àr lika oroliga som svenska för att utstationerade arbetare ska pressa villkoren och försÀmra förhÄllandena för den inhemska arbetskraften. Europafacket EFS krÀver dÀrför ett socialt protokoll, men har svÄrt att fÄ gehör för det kravet i dagens EU.
Sedan finns det förstÄs specifika irlÀndska skÀl. IrlÀndarna har lÄng erfarenhet av att hunsas av frÀmmande herrar; Irland blev helt sjÀlvstÀndigt först 1949. De har ingen lust att byta ut sina gamla brittiska herrar mot nya europeiska.
Irland har gÄtt frÄn att vara ett av Europas fattigaste lÀnder till ett av Europas mest vÀlmÄende, och irlÀndarna vill inte att nÄgon vrider klockan tillbaka. Det Àr förstÄeligt och inget vi ska klandra dem för. I stÀllet bör Europas ledare lÀra och dra slutsatser av den enda folkliga opinionsyttring de tillÄtit i frÄgan.