Etanol gynnar världens fattiga
Foto: Bjšrn Larsson Ask / SvD / SCANPI
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De som faktiskt granskat frågan säger något helt annat. "Tillverkningen av förnybara bränslen är inte något hot mot fattiga länder, utan snarare en utvecklingsmöjlighet", anger Worldwatch Institute utveckling av biodrivmedel som en möjlighet att bygga upp en egen industri och tjäna pengar istället för att fortsätta kostsam import av olja
Lantbrukarnas internationella samarbetsorgan IFAP slår fast att den ökade biobränsleproduktionen från bland annat spannmål och sockerrör ger "stora möjligheter för världens bönder och landsbygdsbor", men manar också till sans i debatten - mindre än en procent av världens åkerareal används till produktion av bioenergi.
Economist har granskat världssituationen och slår fast att matpriserna kommer att stiga framöver, men att det bara till liten del beror på biobränslen för fordonsdrift - och anger att höjda matpriser är de fattigas chans eftersom de minst utvecklade ländernas ekonomier är helt baserade på försäljning av jordbruksprodukter.
Att göra etanol av majs eller vete tar alltså inte mat ur munnen på de fattigaste - men det kan vara dumt ändå. Medan tropisk sockerrörsetanol enligt Naturvårdsverkets sammanställning minskar klimatpåverkan med över 90 procent ur livscykelperspektiv, så kan etanol från majs vara direkt tveksamt ur klimatsynpunkt. Det finns dock inte en enda liter majsetanol att tanka i Sverige, så det är en diskussion utan större relevans för konsumenten.
"Råvaruåtgången för att köra en mil på etanol motsvarar fem brödlimpor", påstår Wera Svensson utan att redovisa källan - en DN-artikel slår också fast att energiåtgången för att köra en mil på bensin är lika stor, den fundamentala skillnaden är att oljan är fossil och tar slut medan etanolen är förnybar och inte bidrar till växthuseffekten.
Inga sockerrör i regnskogen
Inte heller stämmer det ofta upprepade påståendet att man kalhugger Amazonas för att plantera sockerrör. Sockerrören odlas i sydöstra Brasilien, Amazonas regnskogar finns flera hundra mil bort i nordvästra delen av landet.
Den som till äventyrs försöker odla sockerrör i regnskogen kommer snabbt att märka att det inte går. Globalt finns 25 procent överkapacitet på socker, med enorma övergivna arealer i bland annat Karibien, och stor potential för Afrikas fattiga bönder att odla sockerrör på mark som idag inte används, med värdefulla exportinkomster som följd.
Däremot bör dagens etanol ifrågasättas utifrån arbetsförhållandena på sockerrörsplantagerna i Brasilien. En huvudorsak till att det ser så illa ut är att det finns så mycket fler arbetare än jobb, att det är svårt för fack och anställda att ställa bra krav.
I takt med att etanolefterfrågan ökar och den globala överkapaciteten minskar, blir förhållandena bättre - men låt oss inte vänta! Redan nu bör en samlad konsumentrörelse begära att de bränslen vi tankar uppfyller högt ställda krav på arbetsförhållanden och mänskliga rättigheter?
Det gäller förstås också olja, bensin och diesel framtagna under usla förhållanden i Mellanösterns diktaturer - bränslen som var och en som vill värna om mänskliga rättigheter helt bör avstå från.