Det kan väl nån annan göra...
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Är det prioriteringarna som har förändrats när det gäller ideellt engagemang i olika föreningar? Att fostras i en föreningsstyrelse var förut en eftertraktad merit att ha i bagaget och inte bara en formell merit, att arbeta i en styrelse ger många praktiska kunskaper som man har användning för i livets alla delar.
Vi som "alltid" varit med i olika föreningar och styrelser har svårt att släppa det och det beror såklart på att det ger så mycket tillbaka. Även om de flesta uppdrag är oavlönade så ger arbetet många andra värden. Inte minst socialt.
I går kunde vi läsa i GT om de problem som Röda korset har att få folk att ställa upp på formella uppdrag. Det finns ingen brist på engagemang, antalet frivilliga ökar, men allt färre är beredda att ta på sig formella uppdrag.
Det är inte bara Röda korset som har detta problem, det är gemensamt för de flesta föreningar, oavsett verksamhet. Även om man ska ha i åtanke att Gotland sedan länge legat i topp vad gäller ett aktivt föreningsliv (tillsammans med Öland).
Frågan är vad det betyder mer än att många går miste om det fantastiskt roliga och utvecklande i att arbeta i en förening. Avdelningar tvingas lägga ner eller slås samman i större enheter. Genom detta minskar det lokala gemensamma nämnaren, samtidigt som det gör det möjlighet för personliga möten som kanske inte annars skulle blivit av. Men styrkan och bredden blir lidande.
De politiska föreningarna har en medelålder som är ganska hög. Det är oerhört glädjande att både SSU och CUF mobiliserat efter en tid i dvala och det är bara att hoppas att detta engagemang smittar av sig på andra ungdomar så att det inte hänger på några få eldsjälar att ungdomsförbunden lever vidare.
Vi har knappast mindre behov av social samvaro i dag än för 20-30 år sedan så det måste vara något annat som avskräcker. Kan det vara rädsla att ta ansvar? Är det nånannanismen som breder ut sig? Det vore allvarligare än om orsaken är tidsbrist, för om allt fler förväntar sig att nån annan ska göra jobbet så har vi ett stort problem som avspeglar sig både i samhället och på individnivå.
Då förlorar man samtidigt makten över sitt eget liv och insikten att man kan påverka och medverka till förändringar.
Det vore verkligen inte bra för framtiden.