Det glömda ordet integritet
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Man vänder ut och in på de misstänktas privatliv, speglar barndomen och redovisar gamla skolbetyg. Ungdomskamrater och grannar ställer villigt upp på intervjuer och bilder. Varför?
Tyvärr kan man konstatera att många tydligen är intresserade av att läsa allt detta och dessutom långt innan personerna är dömda för brotten de misstänks för. Jag tror inte att någon vill ha sin levnadshistoria uthängd till full offentlighet på detta vis.
Om man skall hitta något enda positivt i ovanstående beskrivningar av levnadsöden, så är det att de kanske kan öka allmänhetens förståelse för varför det gått snett.
Ofta figurerar nämligen i dessa historier tragiska uppväxtförhållanden och miljöer som förmodligen bidragit till att de spärrar som skall slå till hos en människa när det gäller våld aldrig utvecklats eller också satts ur funktion.
Att sedan tro att någon skall klara av att återvända till ett normalt samhällsliv efter kanske tio års "fängelseförvaring" är ganska naivt. Min förhoppning är att fler personer reflekterar över detta ohejdade utlämnande av personers innersta privatliv, för alla människor har rätt till hjälp och integritet, så även brottsmisstänkta.