Det Àr farligt att frÄnta en mÀnniska dess vÀrdighet
För varje gÄng du klÀr av personen hennes vÀrdighet sÄ stÀller du dig förvÄnad, nÀr du fÄr en reaktion som svar. NÀr den mÀnskliga explosionen kommer har alla ett ansvar. Ingrid Thunegard skriver om hur farligt det Àr att ta av mÀnniskor deras vÀrdighet och att de trÀngda slÄr tillbaka.
Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Detta Àr en ledare. PÄ hela Helagotland publiceras ledarartiklar frÄn GotlÀnningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I det hÀr fallet kan man knappast tala om ett förÀldraansvar, men kanske ett medborgansvar. Ett vÀrdigt förhÄllningssÀtt i samma stund nÄgon "strippar" en annan mÀnniska pÄ dess levnad, tillhörighet, boendevÀggar, identitet etc. VÀlj vad du vill. JÀmför samma situation med en officers nÀr axelklaffarna slits bort.
KrÀnkningar kan se ut pÄ mÄnga olika sÀtt, men en gammal mÀnniska skall man hantera med varsamhet och det tar tid. Alla som handlÀgger mÀnniskor bör veta att mÀnniskor/personal/Äldringar tar tid.
MĂ€nskliga explosioner
Och att alla har ett ansvar, nÀr en mÀnniska trÀngs in i en situation, bör man ocksÄ inse, utan att förvÄnas, nÀr bomben briserar. Det finns alltid nÄgot lite hos kontrahenterna, som bidrar till mÀnskliga explosioner vare sig det Àr offer, gÀrningsman eller polis.
Att skicka en Äldrande person frÄn sitt hem till servicelÀgenhet vidare till Älderdomshemmets fyra vÀggar Àr en tydlig resa i utrustning och utrymme mot kistan. Du förminskar inte bara det rumsliga utrymmet, utan ocksÄ mÀnniskan i detta rum.
För varje gÄng strippar du personen i frÄga pÄ hennes/hans vÀrdighet och sÄ stÀller du dig förvÄnad, nÀr du fÄr en reaktion som svar. För gamlingar skall ju begripa, att vi vill deras bÀsta och du bara gör ditt jobb. Inte gör du nÄgot fel. Inte har du nÄgot ansvar, nÀr du kliver in och gör ditt jobb. Du har ju pappersvÀgen redan gjort ditt.
Plötsligt en dag tvangs jag att leta vapen i min fars servicelÀgenhet för att personalen, som det sas pÄ telefon, var rÀdda för honom. Varför personal blev rÀdda för min far, den frÄgan besvarades aldrig. Det var sjÀlvklart, att jag skulle ta fÀrjan och lösa problemet. Han var ju min far, mitt ansvar. Var personalens ansvar slutar, det fÄr man aldrig veta eller hur upptrappningen till deras rÀdsla börjar. NÀr mÀnniskor blir trÀngda och svarar reptilliknande, kan man vara sÀker pÄ att det alltid rÄkar bara vara ens fel. Och vuxna mÀnniskor stÄr dÀr med sin förvÄning. Empati och vettighet rinner av alla i samma stund de fÄr ett icke förvÀntat svar.
Min gamle fars körkort
Försök bara ta ifrÄn din gamla far hans körkort, sÄ fÄr du en uppfattning om vad som kan hÀnda. De som var rÀdda för hans bilkörning, hade inte kurage att framföra Àrendet. Han blev mitt ansvar, han var ju min far och han borde inte fÄ framföra en bil vid sÄ hög Älder.
Vad blev min fars reptilliknande svar pÄ en stilla förfrÄgan om att lÀmna ifrÄn sig ett litet körkort? Han skrek: " Polis, polis....", sÄ fort jag steg över tröskeln. Det var jag som blev hans baneman, dÀrav reaktionen.
NÀr jag gick till den riktiga polisen, polismyndigheten som nu skall strippas frÄn sitt kontor i Hemse, sÄ svarade han :"Att jag kan inget göra. Din far har inte gjort sig skyldig till nÄgon förseelse ". Men om jag berÀttat för polismyndigheten att jag hittat en bössa, inte i fars servicelÀgenhet men inlindad i en filt vÀl synlig i förrÄdet i servicehuset, dÄ hade samme polisman kommit som ett skott.
FrÄgan Àr vad som Àr farligast, en man med Parkinson som kör mitt i vÀgen frÄn Hemse till Havdhem om dagarna eller en bössa pÄ en hylla i ett förrÄd. Min far var tÀvlingsskytt och jÀgare i hela sitt liv. SjÀlv Àr jag övertygad om att det farligaste Àr att frÄnta en mÀnniska hans/hennes vÀrdighet, tillhörighet och boendevÀggar. Helt enkelt klÀ av en mÀnniska.
NedvÀrderar och avskedar
Det görs överallt idag i media som pÄ arbetsplatser. Allt i konkurrensen, penningens och effektivitetens namn. Man trÀnger ut, förskjuter, nedvÀrderar och avskedar mÀnniskofigurer som Àr nödvÀndiga i samhÀllsbilden. Vad skall folk annars kackla om vid kaffeborden. Det mÄste ju finnas nÄgon att förfÀras eller hÀpnas över.
Glöm inte bort att det finns unika mÀnniskor i alla samhÀllen, mÀnniskor som sticker ut. NÀr de trÀngs ut eller dör uppstÄr ett stort hÄl pÄ din arbetsplats i din omgivning, i ditt lilla samhÀlle. Och i det hÄlet uppstÄr mÀrkligt nog saknad.