Dags för nystart i kulturpolitiken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
På den ena sidan står kulturutövarna på vänsterkanten, som anser att den borgerliga kulturpolitiken går ut på att riva ner, avveckla och förstöra. Det talas om ohejdad kommersialism och kulturskymning.
På den andra står debattörer från tankesmedjor till höger, som Timbro, som anser att staten borde backa från kulturen. Ge folk kulturcheckar, så kan de själva bestämma vad de vill göra och se - politikerna borde inte lägga sig i om folk vill se på Ibsen eller Idol.
Pang. Bom. Katjoff. Under de senaste åren har debattörerna levererat en hel del ideologiska rallarsvingar från både höger och vänster.
Mitt emellan står kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Eller står och står, hon duckar snarare. Hittills har alliansens linje i kulturpolitiken gått ut på just linjelöshet.
Fast det är förstås en fråga om tycke och smak, det också. En välvilligare tolkning är att den borgerliga kulturpolitiken går ut på frihet - att kulturutövarna själva ska bestämma, utan pekpinnar från stat och regering.
Det är alltså inte så konstigt att många har varit spända på Eva Swartz Grimaldis kulturutredning. När den till sist lämnades över till Adelsohn Liljeroth på torsdagsförmiddagen var Bella Venezia, det största pressrummet på Rosenbad, fyllt till brädden.
Vad blev då resultatet? I huvudsak går förslagen ut på olika typer av institutionella reformer. Små kulturorganisationer och myndigheter ska slås samman till större. Regionerna ska få mer makt. Målet är att det ska bli mindre detaljstyrning inom kulturinstitutionerna.
Dessutom är förhoppningen att sammanslagningarna ska ge kulturen en större politisk tyngd. Swartz Grimaldi gjorde jämförelsen med idrottsvärlden. Inom Riksidrottsförbundet fajtas det ofta - men går idrottens företrädare upp till finansminister Anders Borg så lyssnar han.
Man kunde också ana en slags sammanhängande vision om att synen på kultur ska breddas. Samarbetet med civilsamhället ska stärkas och kulturen ska spela en större roll i andra områden, som skolan och folkhälsan.
Hur alla dessa organisatoriska omstuvningar påverkar kulturlivet återstår att se. Pessimisten i mig oroas för centralstyrning och kompismygel. Men om förslagen skulle leda till mindre klåfingrighet och större handlingsfrihet vore det förstås rejäla framsteg.
Utredningen ska nu ut på remiss till omkring 400 instanser. På kort sikt kan man hoppas på att den mynnar ut i en mer sansad och nyanserad kulturdebatt. Begrepp som "regionalisering", "portföljmodellen" och "förvaltningsorganisationer" är sällan särskilt lämpliga tillhyggen för pajkastning.
Kanske finns det nu utrymme för fler diskussioner som handlar om den faktiska politiken. Och kanske får vi till sist en kulturminister som vågar träda fram och säga sin åsikt. Nu kan hon ju inte längre gömma sig bakom den stora kulturutredningen.