Brittiskt val ligger alltmer avlägset
Gordon Browns popularitet sjunker, och valet syns allt mer avlägset. Foto: Gareth Fuler/ Ap Photo/Scanpix
Foto: Gareth Fuller
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Gordon Brown den 27 juni i år växlade av Tony Blair som premiärminister var osäkerheten stor inom labourpartiet om Brown skulle lyckas hålla stadiga opinionssiffror för partiet. Brown hade som finansminister, framgångarna till trots, aldrig lyckats göra sig riktigt folklig. Sakinriktad, torr och med butter uppsyn har han fått rykte om sig som arrogant och lite bufflig.
Flera kriser
Paradoxalt nog kom dessa egenskaper troligen att uppfattas positivt, i de kriser som Storbritannien råkade drabbas av precis när Brown tagit över rodret. Nya terrordåd, avslöjade och undanröjda av polisen bara med ett nödrop. Sommarens enorma översvämningar. Landets ständigt återkommande problem med nötkreatur; denna gång ännu ett utbrott av mul- och klövsjuka.
Browns popularitet ökade snabbt. Det tråkiga blev det trygga. Det sakliga blev det säkra. Den buttra arbetsamheten blev landsfaderlig. Budskapet på Labours kongress nyligen var: jag må vara en tråkmåns - men jag kommer att arbeta oförtrutet och inte svika er.
Tills för bara någon vecka sedan hade Labour ett övertag mot Tories med så mycket som tio procentenheter i opinionsmätningarna. Gordon Brown började då fundera på att utlysa val, för att få bekräftat att han är premiärminister på eget mandat - inte på Tony Blairs. Det brittiska valsystemet är ju sådant att sittande premiärminister fritt (inom den femåriga mandatperioden) kan välja tidpunkt för val. Givetvis väljs vanligen en tidpunkt när regeringen står trygg i opinionen. Samma sorts överväganden ligger sannolikt också till grund för att Brown snabbt och snopet avförde sina tankar på ett val redan i höst, även om den officiella motiveringen var att han vill ägna tid och kraft åt att arbeta, inte kampanja. De politiska motståndarna grep förstås denna gratischans att håna Brown som "feg".
Timslångt tal
Torypartiets kongress i förra veckan blev en vitamininjektion för de församlade partiaktivisterna, inte minst för att partiledaren David Cameron motsvarade, eller rent av överträffade, de högt ställda förhoppningarna. I ett timslångt tal - utan manus - rörde sig den omvittnat vältalige och charmige Cameron över hela det politiska fältet, och tecknade en bild av hur ett nytt Storbritannien kan se ut, där han får chans att rätta till Labours misstag. Ett populärt förslag var att avskaffa förmögenhetsskatten och stämpelavgiften för förstagångsköpare av egnahem, och skattebelägga de många rika utlänningar som bor och verkar i landet. Vips tog opinionsmätningarna ett skutt. Det spekuleras nu därför om att Brown väntar ända till 2009 eller 2010 med att utlysa val.
Huvudmotståndarna Brown och Cameron uppvisar en del likheter med sina motsvarigheter i det svenska valet för ett år sedan. En något äldre socialdemokratisk sittande statsminister, meriterad som framgångsrik finansminister, förvisso bufflig men kanske trygg. Och utmanare i en yngre generation, från ett högerparti som han förändrat i ljusblå, grön och socialt medkännande riktning.
Hur det gick i Sverige vet vi. Men vindarna hinner vända många gånger ännu innan någon kan ge en kvalificerad gissning om hur den brittiska kampen slutar.