Att våga hoppas på Obama...
Foto: Jae C. Hong
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Just Vietnam-kriget hade avgjort mot den tårögde förloraren, demokraten Hubert Humphrey, den samt kravallerna bland de svarta i Amerikas slitna storstäder.
Nu hösten 2008 står "uppkomlingen" Barack Obama mot krigsveteranen John McCain men omständigheterna är märkligt lika om än brutna i fyra decenniers prisma. Ännu ett avskytt krig pågår och i själva samhället griper en ny sorts ängslan omkring sig: finanskrisen, som begynte som ett gatlopp mellan övergivna hus på tusen solkiga förortsgator men som nu hotar utvecklas till en recession utan nåd.
Ghettot brann
Jag landar i Washington som jag gjort så många gånger förr. Men just då den heta sommaren 1968 - året när först Martin Luther King sköts på en balkong i Elvis Presleys Memphis och Robert Kennedy i en hotellpassage i Los Angeles - fick piloten på det plan jag flög med order att just före ankomsten stiga till 4 000 meter för att undvika förmodad krypskytteeld från marken. Alla kände orsaken: i huvudstaden brann precis som i Detroit, Newark och Miami ghettot. Tre kvarter från Vita huset såg jag extatiska svarta män länsa tv- och möbelaffärer och jag rånades själv bakom Capitol Hill. "Negerghettot" skrev jag utan att få klank i rapporterna hem till SE och Vecko-Journalen, ty förändringens tid hade ännu bara tecknats i skyn."Black power" med Malcom X i spetsen var en militant extrem spillra men snart var "neger" ett publikt förbjudet ord (utom i sydstaterna) utbytt mot "svart" och "nigger" reserverat som internt glåpord i svarta ungdomsligor.
Det tröstlösa kriget
Under åtta år har USA haft en svart utrikesminister, då 68 kunde i Virginia, granne med Washington, en svart man ännu riskera lynchning om han så mycket som såg på en vit kvinna. Vid den tiden var Barack Obama en bara sjuårig pojke med just en sådan svart man till far. Pappan, en vacker begåvad man med drömmar om en bättre värld från Kenyas inland, hade på Hawaii, mindre segregerat än någon delstat, mött sin vita kvinna, Baracks mamma, motståndslöst förälskad.
Det är deras son, idag 47, som om någon dag kan bli vald till USA:s näste president, landets förste färgade. Avgörandet handlar förvisso om det tröstlösa kriget, dock mer om social oro för en ekonomi på lerfötter i ett land som lånat sig till välstånd. Men precis som 1968 glöder den dolda rasism som kan få en väljare att ensam i valbåset tveka att lägga sin röst för en färgad.
Vågar världen hoppas?
De närmaste dagarna ska jag bo i en småstad i West Virginia, normalt ett republikanskt fäste men med en växande svart befolkning vid sidan av ett skikt av arbetslösa vita män som tappat tron på framtiden, just nerspolad i Wall Streets kloaker. På liknande platser väljer ödet väg för USA. Vågar människorna hoppas och i så fall på vem? Vågar de lita på att den där unge svarte juristen från elitens Harvard ska göra skillnad, en man med generna från Afrika, rötterna i ett utanförskap som djupt präglat honom, en outsider med hela bagaget av klasskamp, kuvad förtvivlan och karisman hos en frälsare. Och vågar världen hoppas att han ens överlever i motsättningarnas USA av idag?