LEDARE: Att hålla sig väl med Lars Ohly

Kontrasten mellan alliansens leende möten och vänstersidans trevande träffar är närmast övertydlig. Å ena sidan fyra personer som på allt sätt trivs tillsammans å den andra tre som gör allt för att hänga av och närmast mobba ut den fjärde. Nästan bokstavligt talat lämnande honom kvar på perrongen i Stockholm, så tågmästare han är!
Mona Sahlins stora dilemma just nu, utöver att hantera den interna oppositionen i partiet, är hur hon skall kunna hålla sig väl med både Lars Ohly och de båda miljöpartistiska språkrören, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Tills vidare har hon löst detta genom att träffa dem separat.

Olycklig syn
Det skäl som Mona Sahlin uppgivit som grund för att gå vidare med bara miljöpartiet är både märkligt och ihåligt. Visst, vänsterpartiet har en för svensk ekonomi olycklig syn på det så kallade finanspolitiska ramverket, med allt från den självständiga riksbanken till budgettak.
Samtidigt, precis som de tre partierna så ofta framhållit, lyckades de ju tillsammans lägga fram inte mindre än 15 budgetförslag. Varje gång la sig vänsterpartiet platt för regelverket. Allt talar för att det skulle de göra igen, "sjutio gånger sju gånger", om så krävdes.

Kröka rygg
Det måste alltså vara något annat som är den egentliga förklaringen. En sådan skulle kunna vara andra problemfrågor.
En regering står ju kollektivt bakom alla beslut. För vänsterpartiets del är utrikespolitiken i allmänhet (inklusive säkerhetspolitiken) och EU i synnerhet frågor där skillnaderna mot socialdemokraterna är stora. Här har partiet inte alls visat samma vilja att kröka rygg som när det gäller den ekonomiska politiken och som miljöpartiet gör på snart sagt alla områden. Sahlins stora problem är att det finns många i det egna partiet som tycker precis likadant...

Stor tillgång
En annan förklaring skulle kunna vara en strävan till öppenhet för samarbete över blockgränsen. Något som är helt orealistiskt idag men som kan bli aktuellt om sverigedemokraterna, vilket Gud förbjude, blir vågmästare.
Det haltande (s)amarbetet på vänstersidan är den borgerliga alliansens största tillgång just nu. Trots ett ytterst besvärligt opinionsläge ger den grund för åtminstone viss optimism. Och med optimism, och inte minst entusiasm, kan man som bekant komma långt!

Ledare: Att hålla sig väl med Lars Ohly