Året då det verkligen inte vände
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Blickar man tillbaka på det inrikespolitiska året kan man se hur nytändningen för den borgerliga alliansen uteblivit gång efter gång, trots käcka tillrop om att det vänder snart och en ekonomi som går som tåget.
Inte medias fel
"Vänta bara tills folk ser effekterna av jobbskatteavdraget", hette det under början av året. Men inget iögonfallande hände trots mer pengar i lönekuverten.
"Håll i er, snart ser folk vilket rejält uppsving det är i jobbtillväxten", löd förhoppningen till sommaren. Men den gick utan någon ljusning vid popularitetshorisonten.
"Än är det långt till nästa val", har varit höstens och början på vinterns något försiktigare tema på de troskyldiga bedyrandena från regeringshåll. Allt oftare har också sura kommenterar slunkit in om att det är medias fel att det går så dåligt.
Så varför vill det sig inte för regeringen? Det duger ju verkligen inte att skylla på media. Sjabblet om fastighetsskatten eller en regeringstjänsteman på opassande krogbesök kan inte heller tillskrivas avgörande betydelse.
Tilltro till politiken
En tänkbar förklaring är regeringens tro på att fakta talar för sig själva. Man anar en stark ovilja mot visioner inte minst från moderaterna. De gamla moderaterna ritade luftslott i bunkern tills väljarna försvann, men de nya har gått från den enda vägen till att hålla alla vägar öppna. "Frågan är hur mycket vi behöver förändras för att lösa de problem människor upplever i sin vardag", har partisekreterare Per Schlingmann sagt.
En spaning över året som gått på jakt efter nya idéer ger knappast någon kittlande upplevelse. De fyra borgerliga partierna har hållit snälla stämmor och förnyat sina allianslöften. Folkpartiet har bytt ut lurige Leijonborg mot braskande Björklund och moderaterna har tagit nya kliv mot mitten, men i övrigt har det inte hänt särskilt mycket att hurra för.
Det som saknas hos regeringen är en trovärdig berättelse om ett annat Sverige som folk kan relatera till. Ett djärvare sammanhang att sätta in den korrekta jobbpolitiken i. En berättelse som har mera märg än det teknokratiskt laddade återupprättandet av arbetslinjen, styrkt av kurvor och tabeller. Kort sagt, något som gör att folk känner tilltro till politiken.
Regeringsskuta i gungning
I brist på ett sådant sammanhang lämnas initiativen till andra. Till exempel EG-domstolen i Luxemburg som efter Vaxholmsdomen vill se en modernisering av spelreglerna på arbetsmarknaden. Bristen på sammanhang gör också att smärre fadäser som drabbar alla regeringar blir större än de skulle behöva vara. Kartläggningen av statssekreterarnas historia av svartjobb är ett typiskt exempel på sådant som inte bör få en regeringsskuta i gungning.
Året som kommer får visa om regeringen klarar av att vända den negativa trenden i opinionen och bli folklig utan att slå an socialdemokratiska strängar.