Alla har ett ansvar att berätta
Foto: Stefan Jerrevång / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ännu ett tillfälle att konstatera hur fort ett år går. Till skillnad från när man var liten och det var en evighet från första advent till julafton.
Den här julen finns det all anledning att koppla av och samla kraft efter finanskriser och en höst där varslen duggat tätt. Och värre lär det bli om man ska tro arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m) som spår några riktiga "skitår" framöver.
Jag vet inte hur klokt det är av en minister att säga så. Även om det säkert är sant så får sådana ord ett eget liv och präglar oss kanske mer än vi kanske skulle önska och må bra av.
*
För oss som sitter säkert (eller i alla fall i en illusion av säkerhet) på våra jobb är det lätt att tro att krisen bara existerar i tidningsrubriker och ledarkommentarer. Arbetslöshet finns det alltid och det kan vara uthärdligt om man vet att den har ett slut. Men att bli uppsagd och inte se nån möjlighet att få ett nytt jobb, det är en outhärdlig tillvaro.
Att det efter varje nedgång kommer en uppgång är kanske något att hämta tröst i men det hjälper en knappast just nu. Det är ofta en lång väg man tragglat för att kanske till slut ha ett bra jobb i en bransch man trivs och vill vara i. Att tvingas börja på nytt kan vara ett lyft för många men också en oerhörd börda för andra.
Därför kan man inte heller bemöta alla på samma sätt.
*
Sen bör man också tänka efter lite hur man målar upp framtiden för dem som blir av med jobben. Blir man itutad att framtiden är helt omöjlig och att ingen kommer att hjälpa en, så föder inte heller det nån framtidstro.
Alla vi som jobbar på tidningar och andra medier har också ett stort ansvar att beskriva verkligheten så som den ser ut, inte bara som somliga tror att den kommer att bli eller som andra vill att den ska se ut.
Till exempel ska vi berätta om dem som ställs på bar backe utan stöd från samhället. Inte bara i svepande ordalag utan med konkreta exempel. Ett problem är att många inte vill ställa upp med namn och bild, en del vågar inte ens uttala sig av rädsla för konsekvenser i det fall man fortfarande har ett arbete. Denna fråga diskuterades i Radio Gotland i veckan angående anställda på sjukhuset.
Det finns helt klart ett avgrundsdjupt glapp mellan ledningens tydliga uttalanden om att alla får säga vad de tycker och de anställdas upplevelse av hur fritt det egentligen är med detta.
Här gäller det att alla tar sitt ansvar, inte minst alla mellanchefer som har mer inflytande på dem som uttalar sig än en förvaltningsledning man aldrig möter.
*
Men också som anställd har man ett ansvar att inte regelmässigt ta till rädslan som argument för att det är läskigt att uttala sig, utan att visa tydligt och klart att det finns fog för att man är rädd.
Här har facket den viktigaste rollen av alla eftersom det är fullt förståeligt att enskilda anställda inte kan eller vågar fronta arbetsgivaren utåt. Facket måste direkt anmäla de fall där yttrandefriheten och meddelarfriheten kränks, om så bara en endaste gång, men absolut när det sker med nån sorts systematik så som det sägs om Visby lasarett.