68-vänstern skakade om
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Av 1900-talets årtal är det nog bara 1917 som kan tävla med just 1968 om att vara mytomspunnet. Samtidigt är det förmodligen också - åtminstone om vi håller oss till Sverige - det som är mest överskattat.
Den sexuella frigörelsen
Faktum är ju att mycket av det som brukar förknippas med majrevolten, upproret mot auktoriteterna, vänstervridningen och den sexuella frigörelsen, endera redan var i gång eller också inträffade senare än 1968.
För radikaliseringen av politiken i slutet av 1960-talet spelade andra faktorer mycket större roll. Förnyelsen inom kommunistpartiet, böcker som Göran Palms "En orättvis betraktelse" och makarna Inghes "Den ofärdiga välfärden" påverkade debattklimatet åt vänster och följdes sen av socialdemokraternas extra partikongress 1967, låginkomstutredningens rapporter och den stora gruvstrejken.
Och om det var någon gång som den svenska modellen skakade i sina grundvalar så var det väl då, i december 1969, när Malmfältens gruvarbetare gick i strejk.
Kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968 är i den jämförelsen bara ett blekt eko av något som hände i Paris samtidigt och blev heller aldrig mer än en krusning på ytan. Att påpeka detta är inget förringande av FNL-gruppernas idoga opinionsarbete. Inte av 1970-talets pånyttfödda kvinnorörelse heller. Det handlar bara om att ge saker och ting deras rätta proportioner.
I historiens backspegel framstår det som en gåta att det som i början ändå var ett friskt, ungdomligt uppror mot stelnade institutioner och öppnade fönster mot Tredje världen kunde utmynna i något så galet som 1970-talets sektvänster.
Det enda alla dessa bokstavskombinationer delade var ju, förutom en grotesk självöverskattning och att de såg socialdemokratin som huvudfiende, att de aldrig nådde ut till mer än någon enstaka promille av väljarkåren och följaktligen heller aldrig fick någon politisk betydelse.
Internationellt engagemang
Dock vill jag gärna hålla dem räkning för att de spred gamla och nya upplagor av Marx, Engels och andra socialistiska lärofäder i sina boklådor. En helt annan fråga är hur pass flitigt lästa Lenins "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom" och Mao Tse-tungs "Militärpolitiska skrifter" egentligen blev. I de flesta fall stod de nog bara och samlade damm i studentbokhyllorna.
Men sekterism och överdrifter till trots, vill jag inte glömma att 68-vänstern faktiskt även rymde positiva inslag: Internationellt engagemang och ett levande politiskt intresse inte minst.
Jämlikhetsdrömmen levde, allt var möjligt och världen kunde förändras. Den glöden skulle det inte skada om det blåstes nytt liv i, nu, fyrtio år senare.