Ethel Forsberg lämnar jobbet som chef för samhällsbyggnadsförvaltningen. Skyddsombuden lämnade i början på november in ett skriftligt klagomål – en så kallad 66A anmälan – till regionledningen. En anmälan som fokuserar på den psykosociala arbetsmiljön som har försämrats som en följd av omorganisation, chefsrotation och bristande rutiner. I anmälan framgår det också att flera medarbetare har sökt sig till andra arbetsplatser vilket har lett till ytterligare arbetsbelastning för dem som är kvar.
Arbetsmiljöfrågorna och skyddsombudens roll har förändrats genom åren. Från att ha handlat om objektiva risker för liv och hälsa, så ska man enligt den arbetsmiljölag som antogs 1977 också ta hänsyn till den psykosociala arbetsmiljön. Det är lätt att bedöma att ett skyddsräcke är för lågt i förhållande till regelverket – tumstocken talar i det fallet sitt tydliga språk. Med det psykosociala är det en annan sak. Kopplingen mellan orsak och verkan är sällan glasklar.
I mars nästa år börjar nya föreskrifter för den ”organisatoriska och sociala arbetsmiljön” att gälla. Arbetsgivarens ansvarar för att de arbetsuppgifter och befogenheter som tilldelas arbetstagarna inte ger upphov till ohälsosam arbetsbelastning. Tillräckliga resurser måste skjutas till för att arbetstagarna inte bara ska kunna utföra arbetet, de ska även ”må bra” medan de gör det.
Offentlig förvaltning präglas ofta av två saker: Ständig resursbrist och ständigt ökade krav från medborgarna på service. Att vara mellanchef i en sådan organisation är – redan där – en utmaning. När man ska göra mer för mindre pengar tvingas man rationalisera, spara och omorganisera. Det ska göras på ett sådant sätt att medarbetarna är delaktiga och dessutom inte upplever att deras psykosociala situation påverkas negativt. Det blir ytterligare en boll att hålla i luften för en chef som redan från början sitter i en svår sits.
Av egen erfarenhet vet jag att delaktighetsarbetet i sådana processer kan ta sig näst intill parodiska uttryck. Ofta är det fråga om ren information om vad som redan är bestämt, under förespegling om delaktighet. Det genomskådas ganska snabbt och skapar, snarare än förebygger, ilska och frustration.
Det är troligtvis inte möjligt att öka resurserna genom stora skattehöjningar i Sverige. Det kommer att vara omöjligt att locka kompetent personal till en verksamhet där man dag efter dag förväntas trolla med knäna. Det som återstår är för oss medborgare att inse att vi inte kan få allt det vi förväntar oss av det offentliga – och det är, minst sagt, lättare sagt än gjort.