Jag tillhör inte dem som kan skryta med att jag var där och hackade på Muren då det begav sig, men jag var i Berlin den dag, eller snarare natt, då Västtyskland och Östtyskland återförenades och blev en nation 3 oktober 1990. Efter ceremonierna och ett väldigt imponerande fyrverkeri följde vi folkmassorna genom Brandenburger Tor och in i Östberlin. Utanför den sovjetiska ambassaden hade de riggat stora högtalare och medan vi passerade spelade de "Hit the road Jack" och "See you later, alligator". Drygt ett år senare existerade inte Sovjetunionen längre.
Men från och med nu finns det alltså 30-åringar som aldrig har samexisterat med Berlinmuren. Eller den antifascistiska skyddsvallen, som Östtysklands perverterade mördarregim föredrog att kalla den. Snart är det trettio år sedan Sovjetunionens sammanbrott. Det var en utveckling som man hade svårt att ens drömma om bara några år tidigare och det öppnades fantastiska möjligheter i en världsdel som delats av den järnridå som kommunismen lät falla rätt genom Europa.
Jag tror att de som inte har upplevt det delade Europa har svårt att förstå hur mycket det präglade uppväxten och världsbilden för äldre generationer. Även här i Sverige. Vilken triumf för friheten det var när ondskans illviljans verkliga kolportörer föll samman av sin egen tyngd och inre ihålighet.
Givetvis innebar Murens fall också problem, små som stora. För 30 år sedan var Wolfgang Nagel Västberlins byggminister och för fem år sedan berättade han i en intervju i Dagens Industri om hur oförberedda de var när den östtyska regimen plötsligt öppnade gränsen. Hur skulle man bereda väg för alla de människor som nu ville passera en gräns som varit helt blockerad? En snabb åtgärd var att öppna gator som tidigare slutat vid muren. Men alla de boende var inte nöjda med detta, mindes Wolfgang Nagel:
”Herr Nagel, ska bilar få köra här nu? Det var ju så lugnt tidigare, sa en äldre kvinna till mig.”
Förändring är jobbigt. Varje tid har sina problem, men vi får inte glömma bort att mycket av det vi hoppades på när Muren föll också har infriats. Tyskland kunde trots allt återförenas under begränsade konvulsioner, en uppgift som tycktes helt enorm och omöjlig innan förbundskansler Helmut Kohl lyckades genomföra den till enorma men uthärdliga kostnader. Och även om den mentala gränsen mellan Väst och Öst fortfarande finns kvar i Tyskland, 30 år senare, så blir nationen mindre splittrad för varje år som går.
Länderna i östra Europa har i hög utsträckning blivit demokratiska EU-medlemmar, även om somliga har synpunkter på den politiska utvecklingen i exempelvis Polen och Ungern. Med ökad personlig frihet har också kommit ett förbättrat materiellt välstånd. Världen är en bättre plats i dag än den var när Berlinmuren fortfarande var en realitet.
I USA firar de Thanksgiving den fjärde torsdagen i november. Kanske borde vi ha en europeisk dag för tacksägelse den 9 november, då vi gläds åt en samtid och framtid som inte längre förmörkas av att leva i skuggan av den fysiska manifestationen av en sjuk och människofientlig ideologi. Vi har all anledning att vara tacksamma över att de europeiska regimer försvunnit, som förtryckte sina medborgare, spärrade in oliktänkande och sköt ihjäl dem som försökte lämna landet.