Arrogansen från maktens män som beslutat påkraga en präst som använt sitt ämbete för sexuella relationer med tonårsflickor verkar inte ha några gränser.
Nu är det ledamoten i domkapitlet, före detta lagmannen Sture Stenström, som i helgen på Helagotland i all vänlighet nedlät sig till att svara på Inger Harlevis frågor eftersom hon ”inte (---) har sällat sig till dem som är eller varit anställda inom kyrkan och som på ett infamt sätt angripit stiftets biskop personligen”.
Att kyrkans anställda på ett skamligt sätt skulle kritisera personen Sven-Bernhard och inte biskopens tjänsteutövning, vad är detta om inte ett infamt sätt att beskriva det som hänt och händer?
”Det är odiskutabelt att det inom Svenska kyrkan råder nolltolerans mot sexuella överträdelser” skriver Stenström vidare och förklarar sedan varför denna nolltolerans i vissa fall kan relativiseras: ”I det aktuella fallet fann åklagare att något brott inte hade begåtts”.
Nej, och ingen har heller blivit vare sig anklagad eller straffad för något brott.
Däremot blev mannen av med sin rätt att vara präst men fortsatte ändå kontakta minst en av flickorna med sms med sexuella inslag och slutade först när en förälder kontaktade honom och bad honom sluta.
Sture Stenström och andra beskriver det som att mannen i fråga fått ett livstidsstraff, den enda inskränkning det handlar om är dock mannens rätt att vara präst.
Vi pratar här om en gift man som i sin prästroll samtidigt förfört inte en, inte två, utan minst tre tonårsflickor som var aktiva ungdomsledare i hans församling. Det var väl planerat och det pågick under lång tid.
Min fråga till Sture Stenström och andra som anser att domkapitlets hantering blir orättfärdigt kritiserad: Kan ni nämna ett exempel där en människa förverkat sin rätt att vara präst? Ett enda?
Om inte detta, vad?