”Marsch på stället” kan man kalla den debatt som Eva Bofride och Ulla Petterson bedriver kring det feministiska begreppet, som historiskt bytt uttryck med ord som kvinnosaken, könsroll, jämställdhet, genus.
Saknas gör en feminismens politiska filosofi, en filosofi som springer ur Simone de Beauvoirs ” Det andra könet” från 1947. En fördjupad tidsenlig diskussion med sprängkraft nog att tydliggöra hur kvinnors kamp och ställning ser ut i sin helhet i förhållande till den tiden, det borde fylla ledarsidorna.
Vad har kvinnor rättmätigt inte vunnit är frågan? Varför tvingas kvinnor bära könskonflikten? Med andra ord tillbaka till ursprungsfrågan lika människovärde.
Kvinnors löneuppror idag springer ur 1960-talets likalönsprincip. Det blev mer i lönekuvertet men aldrig likalön. På den tiden kallades männens högre löner i debatten för byxtillägg.
Snopptillägget gäller än. Varför gäller inte likalön, det är nästa fråga?
Varje system som har en grundläggande könsåtskillnad och detaljreglering av livet får olösliga problem med kvinnors ställning och tankefrihet.
I särartstänket, privat eller samhälleligt, kan ni om igen kasta fram era respektive politiska ställningstaganden av ”igår” men låsta förslag som kvotering eller icke, eller en strandad välfärdspolitik håller inte inför morgondagen och det är ett uppvaknande alla kvinnor måste komma till.
Varje ung kvinnlig debattör tror sig uppfinna hjulet, när de berör frågor kvinnor i århundraden har slagits för och som ligger olösta i de historiska arkiven. De tas sällan om hand i debatten för att göra en genombrytning i det slitsamma käbblet kring kvinnors roll som underdog i vårt samhälle.
Om man skulle tolka Sonja Åkessons ” Vara vit mans slav” idag, vågar jag påstå att kvinnor blivit medberoende genom att underkasta sig männens behov genom åren. Medberoende till mäns fortsatta destruktiva beteende att avfärda kvinnors rätt till samma delaktighet i ekonomi och samhällsliv som är mäns självklara privilegier. Gläfset vid männens fot är mindre störande än en myggas.
Det handlar inte bara om antal kvinnor i bolagsstyrelser eller likalön. Det räcker inte med fler tjänster i äldrevården heller. Det handlar om en självklar rätt att ”vara människa” för de som ”diskar sås” och ”sköter grums”, ”kryper på knän och tigger” och slutar som fattigpensionärer.
Kvinnor kommer inte vidare i sin klagan, om kvinnor inte kan enas. Ta strid för kvinnors rätt är det avgörande, oavsett politisk hållning. Och det kommer aldrig att ske eftersom kvinnor underordnar sig män.
Förr hette det ”låt dig inte suddas ut för kärleks skull”. Nu har de flesta kvinnor arbetshänder men inga knytnävar att mota bort orättvisorna med.