I alla tider har Gotland och dess försvar alltid väckt tankar, känslor och debatt. Huruvida vi ska kunna försvara oss mot främmande makter, hur det ska utformas och vad som ska hända med ön och dess befolkning vid ett anfall. Förflyttar vi oss tillbaka i tiden så skulle man väl kunna säga att allt började med ryss-invasionen 1808.
Efter det fiasko som det dåvarande gotländska ”försvaret” utgjorde bildade gotlänningarna Gotlands Nationalbeväring, 1811. Det hade inte haft någon förmåga att försvara ön någon nämnvärt men skulle i alla fall fungera som någon form av lokalt, folkförankrat försvar.
Därefter tog det 50 år innan man insåg vikten av att ha ett starkt centralt, indraget försvar där matförråd och annat materiel var skyddat från marina anfall (mat- och militärförråd låg i Visby på den tiden).
Under 1889 års generalstabsfältövning hölls konferens i Myrvälder, ”förorten” till Tingstäde. Prins Carl, Gustav V:s bror, föreslog en fästning i Tingstäde.
Efter livlig debatt såväl lokalt som i riksdagen så köpte kronan upp mark och gårdar i Tingstäde innan man 1904 satte spaden i jorden och började bygga. Tretton år senare stod hela fästningen färdig, dessvärre dock omodern på grund av den stora tekniska utveckling som skett i samband med första världskriget.
Ända in på 70-talet användes fästningen, sista tiden av hemvärnet och deras ”rep-gubbar”. 1994 tog statens fastighetsverk över driften och sen början av 2000-talet drivs det av ideella krafter som ett museum, där du under sommaren kan gå en guidad tur.
Säga vad man vill, men Gotland är åter igen tillbaka på ruta ett. Alla våra regementen är nerlagda, värnplikten ett minne blott, batterier och kustartilleri lyser med sin frånvaro och de 16 stridsvagnarna som står i förråd på Tofta skjutfält, ja, de finns det ingen på ön som kan köra om nöden kräver.
Tidigt i våras rapporterade SR Gotland att regeringen tänker anslå 6,2 miljarder extra till försvaret till 2020, bland annat för att försvara Gotland med ett kompani á 150 man.
Detta trots att ÖB Sverker Göransson inte har gjort bedömningen att det behövs. Många anser säkert att 150 man är för klent. Jag tror dock man måste göra en verklig, bred säkerhetspolitisk bedömning. Vem och vad behöver vi skydda oss mot? Ryssen?
Sanningen är att vi aldrig har kunnat skydda oss. Hur ska vi då kunna göra det nu? Låt aldrig debatten tystna. Det handlar om gotlänningarnas framtid.