Det svenska utbildningssystemet har problem. Det kan ju knappast undgått någon. Skolans problem har legat högt på den politiska dagordningen under lång tid. Senaste åren har dock kunskapsresultaten förbättrats något.
Kunskapen i kärnämnen hos svenska niondeklassare bedöms nu i stort sett ligga i nivå med genomsnittet inom OECD. Fortfarande presterar vi dock sämre resultat än våra nordiska grannar. Här finns två aspekter som är särskilt intressanta för svensk arbetarrörelse.
Tillgången på välutbildad arbetskraft är grunden för att Sverige även fortsatt ska kunna ha en konkurrenskraftig ekonomi. Men också att skolan idag inte klarar sitt kompensatoriska uppdrag.
Istället förefaller det som att den svenska skolan idag till stor utsträckning reproducerar klassamhället. Enligt regeringen lämnade år 2014 mer än 13 procent av eleverna grundskolan utan gymnasiebehörighet. För elever vars föräldrar endast har förgymnasial utbildning var det nästan 44 procent som inte fick behörighet till gymnasieskolans nationella program.
I dag är gymnasieskolan en mycket viktig nyckel i att skapa ett rättvist samhälle och arbetsliv. Samhället har av förklarliga skäl mycket svårt att kompensera för de som inte lyckas ta sig in och igenom gymnasiet.
Därför är det mycket glädjande att den socialdemokratiska regeringen lagt om inriktningen på skolpolitiken och nu identifierat skapandet av en jämlik skola som en av skolans viktigaste framtida utmaningar.
Tiden fram till 20-årsåldern måste betraktas som en investering i framtida produktivitet. Utbildning är för samhället väl investerade pengar. Skolans problem kan dock inte reduceras till en resursfråga. Flera länder som till exempel Estland och Polen lyckas ge sina 15-åringar bättre kunskaper trots knappare resurser. Även här är regeringen på rätt väg som insett att en jämlik skola kräver en statushöjning av läraryrket.
Arbetsmarknadens krav på utbildad arbetskraft tycks vara ständigt ökande. Då kan det tyckas som ett naturligt steg att göra gymnasieskolan obligatorisk. I sak har jag inga invändningar mot det.
Men, de elever som idag inte söker sig till gymnasiet, eller hoppar av, är till stor utsträckning samma elever som inte heller klarade av högstadiet. Och högstadiet har varit obligatoriskt i hela landet sedan i runda slängar femtio år tillbaka.
Att göra misslyckandet obligatoriskt löser inga problem. Istället måste elever med behov av extra stöd och insatser få det tidigare än under grundskolans sista år. Det måste finnas där från skolans första år.