”A long walk to freedom” var titeln på Nelson Mandelas egen berättelse om kampen för ANC i ett fritt Sydafrika. Vägen till frihet inom ANC är minst lika lång. Den politiska debatten är näst intill obefintlig. Sessionerna i parlamentet andas mest kaos.
I ett tal för en tid sedan deklarerade president Zuma, att han prioriterar ANC framför landets intressen. ANC:s band till folket förblir starkt oavsett korruption på toppnivå eller protester på lokal nivå för att ANC inte levererar vad de utlovat. Infrastruktur och allmän service efterfrågas.
För att upprätthålla regeringsmakten tar ANC varje tillfälle till att föra fram det förflutna. Befolkningen får inte möjlighet att glömma vem som skapade ”friheten” 1994. ANC lever på kampen och uppträder som en förälder, fostrar till oupphörlig lojalitet, medborgarna blir barn. I viss mån tolererar ANC protester på lokal nivå och går då försiktigt fram. Folkliga demonstrationer är av samma slag som under apartheid. Man toi-toiar och eldar bildäck i stället för att förhandla eller ställa regelrätta krav. Detta eviga dansande och sjungande visar på missnöje men leder sällan till några förbättringar.
Zumas regering kommer undan med det mesta. Till och med dödsskjutningarna av gruvarbetare vid Marikana läggs till handlingarna utan att någon ställs till ansvar. ANC har förlorat fackföreningsrörelsen Cosatu som stödpartner. Fackföreningsrörelsen är splittrad. Den fråga som borde ha innebära samling, nämligen framtida planer i ett land med en ekonomi i fritt fall, kom vid en fackföreningskonferens för en tid sedan att handla om en enda fråga: Vem ska bli president 2018 efter Zuma. Tre år före valet är det en ödesfråga, som gror hos fackföreningsrörelsen och övrigt folk.
Zuma är ”kung” med total kontroll över sin regering, ”köksbordet” kallad. Ifrågasättande av dess oförmåga att leverera, dess ansvarskyldighet, dess berikande av sina egna innebär obönhörligen avsked, alltså håller regeringsmedlemmar och tjänstemän med presidenten oavsett vad han tar sig för. Om media, domstolar, eller statliga institutioner kritiserar regeringen, återkommer samma replik: En kontrarevolutionär komplott. Räcker inte det spelar ANC ut raskortet.
För att förstå spelet är det väsentligt att fatta en underliggande paradox i Sydafrikas politik. Konstitutionen garanterar en spännvidd av lagstadgade demokratiska modeller vi betraktar som frihet i väst, men större delen av ANC-regeringen är dominerad av exrevolutionära marxister som är lite misstänksamma mot västlig frihet och demokrati.
Alla ANC-kamrater låtsas hålla med om att det behövs fri press och oberoende rättssystem, men några ”comrades” tycks förvänta sig att de här institutionerna ska fungera enligt sovjetiska spelregler. All frihet är tillåten utom den som ifrågasätter äldre partimedlemmars integritet. Minsta påstådda avvikelse betraktas som kontrarevolutionär.
.