När bondekooperationen inte gynnar sina egna medlemmar finns lantbrukare runt om i Sverige som över åren vågat utmana sina egna organisationer.
Arla har under en längre tid satt en prispress på sina egna leverantörer och i stället för att som en gång tanken var att utjämna intressemotsättningar, har man därmed lämnat vidöppet för konkurrens.
När det gäller mjölk, finns nu uppstickare på ön. I stället för att rimligen höja mjölkpriset, så att lantbruksföretag kan fortleva, utmanar jätten Arla sina egna. ”Man klär ner sig”, som matskribenten uttrycker det, när Arla nedlåter sig till att saluföra lokal mjölk i akt och mening att ta död på vågade försök för bättre villkor för egenproducerad mjölk. Då finns det slantar, då kostar Arla på.
I bondelivet har alltid funnits ett begrepp som förvaltning. Gården gick före allt annat men i bondekulturen har också funnits ett slags kopiering sällan en kreativitet som skapat helt nya upptåg, något vitt skilt från det gamla vanliga. Man fick inte bli övermaga. Då uppstod lätt prat. Gårdarna har bara blivit större och större, liksom kooperationen men mycket är sig likt.
De bönder, som lämnar det handfasta, har gått över till ekologiskt. Just de ekologiska mjölkbönderna, som gjort ett risktagande, är de som uppenbarligen går på knäna. Det är enkelt att räkna upp hur många gårdar som försvinner i veckan, men i varje gård, i varje lantbruksenhet finns familjemedlemmar och en stor tragedi som följer, alltför lätt att glömma bort i statistiken.
Lantbrukskooperationen är inte bara försäljare, de är också fordringsägare. Bonden en åsna mellan hötapparna. Det som pågår i kölvattnet efter mjölkprisets fall, skedde också på 90-talet i samband med räntehöjningen, många gårdar gick omkull. På den tiden hade LRF liten förståelse för sina medlemmar. Man har blivit bättre med åren på social omvårdnad.
Nu vågar två lokala mejerier bryta sig ur Arlas monopolliknande ställning och saluföra egen lokal mjölk. Jätten Arla saknar acceptans. Och övriga mjölkbönder rider på vågen. Den enes bröd, den andres död. En gång var mejeriernas sammanslagning över landet till för att utjämna intressemotsättningar och få bättre betalt.
Idag är Arlas intressen inte längre samma som mjölkböndernas och lokala initiativ skall inte bara konkurreras ut, de skall döden dö. Ingen upprörs över detta fulspel. Alla springer åt samma håll, med monopolet, när de borde bryta upp det.
Gå samman i en laganda det en gång var, i det landsbygdsuppror som är nödvändigt. Ett öre mer för mjölken eller två nedlagda goda initiativ, det gäller att välja.