Europeisk socialdemokrati mår inte särskilt bra just nu. Det gäller bland annat i Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Tyskland och Österrike. Och någon bra strategi verkar för stunden heller inte finnas om hur man ska ta sig ur denna opinionsmässiga svacka.
I Österrike har socialdemokratiska partiet SPÖs partiledare och förbundskansler Werner Faymann nyligen lämnat båda dessa poster efter en djup politisk kris i spåren av det växande stödet för högerpopulistiska och främlingsfientliga FPÖ. Tills vidare leds Österrikes s-parti SPÖ av Wiens populära borgmästare Michael Häupl. Det kan heller inte uteslutas att nuvarande krisläge i Österrike möjligen kan leda till ett nyval senare i år.
I Tyskland – där socialdemokraterna SPD ingår i Merkels koalitionsregering – krisar också partiet och allt ihärdigare rykten sprids om att SPD-ledaren och vice förbundskanslern Sigmar Gabriels planerar att kasta in handduken som partiledare. Den som då pekas ut som hans efterträdare är Hamburgs rätt populära borgmästare Olaf Scholz. Som SPDs kandidat som förbundskansler till kommande förbundsdagsval 2017 utpekas EU:s parlamentspresident Martin Schulz vara den som anses mest lämplig och valbar i kampen mot CDUs Angela Merkel. De allt sämre opinionssiffrorna för SPD är bakgrunden till de här personförändringarna som nu troligen är nära förestående i Tyskland.
Utåt har dock Sigmar Gabriel hittills dementerat alla sådana medierykten men däremot medgett att det är alarmerande när bara 32 procent av de tyska medborgarna anser att SPD har kompetens och handlingsförmåga nog att bygga ett rättvisare Tyskland. Siggi Gabriel menar också att det här starka förtroendetappet för SPD är ett “existentiellt hot” mot partiet och kräver åtgärder på skatteområdet för större rättvisa mellan beskattningen av löneinkomster och kapitalinkomster. “Småfolkets” och “arbetets intressen” måste få en tydligare roll i partiets profilering inför kommande förbundsdagsval. Något som också framgick på en nyligen genomförd SPD-konferens i Berlin. Partiet måste förnya sig så att man återtar och stärker sin roll som ett “arbetets parti”.
Återstår att se vad detta sedan i praktiken innebär när den strategin ska konkretiseras på olika politikområden. Och hur det går i kommande delstatsval och hur förtroendesiffrorna blir i kommande stora opinionsmätningar. Men ostridigt är att SPD-ledarens roll är allt annat än trygg och säker så länge opinionssiffrorna inte blir bättre för SPD – och inför det dryga år som återstår till nästa förbundsdagsval.