Alla påstår sig föra landsbygdspolitik och verka för landsbygd/glesbygd men inte en enda regionalpolitisk utredning har genomförts på 15 år. Förr lades en regionalpolitisk proposition under varje mandatperiod. Sedan många år har hela den nationella nivån abdikerat. Det pågår ett gläfsande och ett ständigt ”blame-game”, hurra vad vissa är bra, som är svensk demokrati ovärdigt. Alla väsentliga frågor för framtiden skjuts i sank. Den centerpartist som påstår sig gynna landsbygden eller Sveriges ko- och grisbönder som kämpar för överlevnad, borde kliva fram och tala om vad hen verkar för i denna stund.
Inte sedan investeringsbidragen i början på 90-talet har landsbygden gynnats. Landsbygden har en helt annan verklighet än ”stan”. Prat om landsbygden räcker inte. Verkligheten på landsbygden är så mycket svårare, om vi inte alla ska bli kvar som runstenar, antikt gods och förvandlas till kulturbärare i allmänhetens tjänst, finnas till hands sex veckor under sommaren för att gynna en turist-, jakt- och fiskenäring. För att sedan ställas undan i slutet av sommaren och som kyrkorna stängas ner tills det är dags för sportlov.
Verkligheten på landsbygden utsätts för ständiga krokben av sommargrannar, naturvårdsenheter eller byggnadsnämnder. När regionalisering uppstod i Sverige började varje region arbeta för sig själv. Samordning mellan regioner upphörde. Regeringen skickade i praktiken ut skatteutjämningsbidrag och sa att gör vad ni vill och abdikerade. Kunskap om landsbygdsfrågor försvann i riksdag och regering och trycket underifrån från län och regioner upphörde.
Trycket på lösningar nerifrån är nödvändigt. Ingen region kan tillåta sig att tänka enbart i egna ramar. Tillväxtanalyser på departementsnivå görs ständigt. Är de till någon nytta? Kan någon upplysa allmänheten om det?
Om ingen regionalpolitisk utredning görs, som talar om vad regeringen vill med landsbygden, hur den ska kunna utvecklas, så hamnar Sverige utanför Stockholm i bakvattnet. I gengäld släpper man stora naturresurser till globala företag för en ynka penning, kvar blir en skuldtyngd befolkning, när gruvan läggs ner.
Sverige utanför storstäderna måste uppfinna hjulet igen för att nå in i regeringskansliet. Det stora problemet är att man knappt vet vilka krav man ska ställa, för då hade man redan ställt dem. Alla vill ha infrastruktur, men en bättre jordbrukspolitik eller glesbygdspolitik, vem ställer kraven?
Landsbygdsriksdagen kommer till Gotland i maj. Kommer en samlad skara från ”Hela Sverige skall leva ” att utmana nationella politiker att spela en aktiv roll i för landsbygden viktiga frågor, ropa på tydlig regionalpolitik? Norge har gått före, varför inte lyfta svensk riksdag i håret samt avsomnade stadspolitiker. Landsbygden är mer än ett sommarställe.