Vi vet att våldtäkt är krigets billigaste vapen. Vi får dock inte plocka ut våldtäkt, kvinnorov och tvångsäktenskap ur krig och låta kriget fortsätta. Låt oss påminnas om den tanken efter den 8 mars.
Kvinnor ska i första hand betraktas som viktiga aktörer i en konflikt, inte offer. De ska vara fredsmäklare, fredsbevarare och fredsbyggare. Resolutionen 1325 antogs i säkerhetsrådet år 2000, och för första gången eller äntligen skulle jag vilja påstå, gav man kvinnor denna specifika roll under konflikt och i freduppbyggande.
Utan kvinnors medverkan blir det ingen hållbar fred, det borde världens länder ha uppmärksammat för länge sedan. Kvinnor och flickor har specifika erfarenheter och behov som måste tas till vara i konfliktlösningar och för hållbar fred.
Fortfarande har kvinnor en marginell roll i fredsarbetet. Fortfarande talar FN och Ban Ki-moon främst om kvinnors offerroll. Så sent som 2013 preciserade han vad som bör göras:
Sanktioner mot förövare oavsett om de är individer, organisationer eller stater. Sexuellt våld måste ses som ett uttryck för förföljelse som ska kunna leda till flyktingstatus.
Generalsekreterarens definition på sexuellt våld är: våldtäkt, sexslaveri, framtvingad prostitution, sterilisering såväl mot kvinnor som män och barn i konfliktsituationer.
Under krigen som pågår, strider kvinnor skuldra mot skuldra med männen, så gjorde kvinnor i befrielserörelserna i Afrika under 1900-talet. I samma stund striderna upphör, tvingas kvinnor tillbaka i stereotypa kvinnoroller. Män tar makten och tror sig sitta på alla lösningar.
Berör kvinnors situation i världen oss i Sverige eller på Gotland?
Självklart. Flyktingströmmen skulle avta om vi insåg att kvinnors säkerhet inte får skymma det faktum att den springande punkten är att förhindra krig. Kvinnor startar sällan krig, har sällan handeldvapen, men världens kvinnor är inte heller medvetna om de rättigheter de har genom FN:s resolution 1325 och resolution 1960 om sexuellt våld, en resolution säkerhetsrådet i sin tur tog utan att konsultera kvinnoorganisationer i världen.
Idag har vi en utrikesminister, Margot Wallström, som arbetat med våldtäkter i krigets Kongo och lyckats ställa förövare inför rätta.
Men kvinnors rätt åsidosätts ständigt i nya krig. En feministisk regering måste ta upp kampen kring kvinnors marginella roll i konflikt och fredsarbete.
Är det förnödenheter kvinnor och barn i krigshärjade områden i första hand behöver eller kunskap om de rättigheter de kan kräva av sina regeringar?
Det ena utesluter inte det andra, men stannar ständigt vid det första, mat inte maktmedel.