Erik Franssons inlägg ”Vinstbegränsning i välfärden” visar på en rad kunskapsluckor. Kunskapsluckorna rör dels företagande i största allmänhet men även specifikt om Reepalu-utredningens förslag om vinstbegränsning.
Kvaliteten inom privat vård och omsorg håller högre kvalitet och vinsten är en förutsättning för att även fortsättningsvis hålla god kvalitet.
En vinstbegränsning skulle inte göra att färre företag tvingas i konkurs därför att pengarna stannar i verksamheten som Erik Fransson hävdar, tvärtom.
Den främsta anledningen till att ett företag tvingas till konkurs är att det saknas likvida medel, det vill säga pengar att betala fakturor med. Reepaluutredningens förslag tar bort möjligheten att bygga upp en buffert helt och hållet. Med förslaget skulle det ta det mellan 12,5 och 50 år att bygga upp en buffert. Det om något skulle öka antalet konkurser.
Det är en vanlig missuppfattning att förslaget om vinstbegränsning gäller hur mycket ett företag får dela ut till sina ägare – det är felaktigt. Förslaget gäller rörelseresultatet, det vill säga det överskott som företaget ska betala räntor, amortering och skatt på.
Det är också vanligt att ledande socialdemokrater säger att vinstbegränsningen verkligen är sju procent. I själva verket gäller förslaget sju procent på operativt kapital vilket för de flesta företag blir mycket lågt, så lågt som en till två procent.
Ett företag gör inte heller vinst på bekostnad av sina medarbetare. För att ett företag ska vara långsiktigt lönsamt och därmed leverera god kvalitet måste medarbetarna trivas. Det gör de i privata vård- och omsorgsverksamheter. De är mindre sjuka, är mer nöjda med lönen och upplever att de ordinarie arbetsuppgifterna hinns med inom utsatt tid.
Jag är övertygad om att det motstånd som finns mot privata utförare inom vården och omsorgen är en följd av att det under en tid florerat rykten, osanningar och rena myter.
Sanningen är att kvaliteten är god, ofta bättre än hos offentliga motsvarigheter, att medarbetare trivs och att verksamheterna är effektiva.