Ju äldre befolkningen blir, desto färre stolar i affärer och offentliga inrättningar. Det är ju inte så att åldringsantalet minskar kommande år. Tvärtom. Det är en ständigt växande skara.
Vid besök på sjukhusapoteket letade jag omgående efter en sittplats. Apoteksärenden är påfrestande. De få stolar som fanns var upptagna. När mitt kundnummer dök upp, kunde jag konstatera, att det saknades stolar vid disken. Man förväntas stå.
Med kryckkäpp släpar jag fram en nu tom stol och frågar apotekaren varför detta. Ett apotek där sjuka passerar. Vi har EN kassa med stol blir svaret, men den är inte bemannad för tillfället. Man slår sig för pannan. På Slite apotek fanns tidigare en stol vid varje disk. Den ena är nu bortagen och man förväntas stå, om man har otur. Varför? frågar jag personalen och får besked om att affärsledningen har bestämt att det bara får finnas en besökstol vid kassorna.
Jag kräver stol, klarar inte att stå och personalen får gå in på lagret för att hämta. Varje gång. Hur i herrans namn tänker man?
Affärer som Ica Maxi i sin tur tycker att man ska stolpa runt hela anläggningen oavsett inköp. Ingenstans kan trötta gamla ben hasa sig emellan för att korta av sträckan. Plötsligt har Elgiganten öppnat upp en skåra framtill så man kan smyga sig igenom till hushållsgrejer utan att tvingas runda all hemelektronik för några dammsugarpåsar. Det tackar trötta ben för.
Vid kassor i alla affärer måste du köa utan en avlastande stol. Många blir svimfärdiga, andra får värkande knän och höfter. Finns en stol är den väl gömd någonstans. I juletider upplever många äldre, gravida och funktionsnedsatta personer att det bara är kommers som gäller, inte kundens bekvämlighet.
I den demografi som växer fram undrar man hur inredningsarkitekter tänker. Det är inte bara så att folk blir äldre, folk blir allt längre i rocken i välfärden. När jag ser John Cleese veckla ihop sina ben i Skavlan, ställer jag mig undrande till varför man utgår från att en slags stol passar alla TV-gäster liksom Gotlandsbåtens stolar ska passa stora som små.
En stol anpassad för medelsvensken ger fötter som inte nuddar golv, ryggar som är perforerade av trötthet vid framkomst. Variation för kundstorlek eller tyngd tycks utesluten. Allt är likformigt men ingen kropp är lik den andre.
Regionen tillhandahåller inte arbetsstolar för nyopererade. Det är kuddar hit och kuddar dit. Sittriktig stol får man skaffa själv. Eftersom landstingen sitter på alla uppköp av medicintekniskt material, är kostnaden därefter: 9 137 kronor för en stol med broms. Man tar sig för pannan. Med uppköp har landstingen förstört den privata marknaden men tillhandahåller å andra sidan inte nödvändig utrustning. Inte ens för kortlån. Man blir bara trötter.