Handskakningens tid är påkallad, mångfalden tycks vara ute, trots att folk i världen hälsar som man vill eller lärt. Ta i hand. Hur ofta hälsar människor med att ta i hand? Det är hejhej hit och det är hejhej dit. Vid varje affärsdörr väntar numera en människa med ett hej.
För mig är ett hej någon som vill tala om, att hen känner mig och kanske vill prata bort en stund. Eller bara visa på igenkänning. När någon ropar hej, som jag inte känner, har jag alltid svarat: att jag är inte hej med dig. Det vill säga, att jag faktiskt inte har en aning om vem du är. Det kan jag inte längre, det skulle räknas som en kränkning vid affären.
Vi talar om mångfald och integration. Hälsningsfraser i världen talar om var du kommer ifrån. I Sydafrika visste jag förr om åren alltid vem som tillhörde ANC genom handhälsning.
Den skedde i tre olika fattningar. I byar i Zimbabwe möttes jag av en hälsning, där man slog ihop händer framför bröstet. Samma hälsning utförs i många länder i Asien. Kvinnor inom landsbygdsrörelsen i Sydafrika, hade en hälsningsceremoni som dansade in mig i deras radiostation.
Det var bara att haka på. Jag har så många gånger i södra Afrika upplevt hur man vägrat ta min make i hand. Lam i höger hand, sträcker han fram den vänstra och den handen upplever många folkslag att man torkar sig i ändan med. Med andra ord han är oren. Om min gode make blivit kränkt? Vi har noterat faktum.
Vissa hälsar med gnuggande näsor, andra med kindpussar vare sig de är offentliga personer eller privata. Det pågår ett evigt kramande som jag själv gärna avstår från. Så många kramar känns påtvingade. Jag föredrar de hälsningsfraser jag upplever i södra Afrika som långt mera vänliga och respektfulla. Där stannar man upp, betraktar varandra och tar tid att hälsa med ord och fråga den andre hur den mår. En artighetsfras trevligare än en fuktig handskakning.
I hälsningen kan man avläsa hur människor uppfattar sig själva och andra. Om en muslim i sitt hemland har en klädsel av långskjorta och kippa, och inte tar en kvinna i hand, så vet jag att han är ortodox. Kvinnor ser ju i sin tur inte en man i ögonen, utan riktar blicken i backen. Är det en kränkning? SFI lärare möter det varje dag, en blick i bordet och en kappa som sitter på under lektioner.
Vi tillåter inte lantbrukare att klippa svansar på smågrisar, men runt om i världen blir pojkar och flickor blir omskurna av kulturella eller religiösa skäl. Hur skall svensk lagstiftning möta alla dessa kulturella företeelser och samtidigt tala om den viktiga mångfalden och dessutom undvika att bli kränkta?