Ledare: Även äldre äger sina hem

Suckarna har satt sig i åsiktskorridorens väggar. Att äldre bor kvar hemma är något som många politiker allt oftare framhåller som ett problem. I brist på platser på äldreboenden surras människor till hemmet, heter det. En otymplig skattelagstiftning bidrar också till en inlåsning. I bostadspolitiska sammanhang lyfts återkommande att det för många äldre är en dålig ekonomisk affär att flytta från ett stort boende till ett mindre. Tänk om vi kunde ändra på det och få igång flyttkedjor, drömmer beslutsfattare. Då kan barnfamiljer flytta in i de hus som nu äldre sitter och blockerar.

Och visst finns det en del goda poänger med det här resonemanget. Men det är samtidigt skrämmande om samhället tar en systeminriktad inställning till äldres boende. Den sociala ingenjörens kalla blick bör mjukas upp. Boendet är så mycket mer än en plats att sova på. Det är ett hem.

Borta bra men hemma bäst, säger ju den gamla klyschan. Den stämmer fortfarande. Hemmet är för många den trygga platsen. Det är scenen där stora delar av livet utspelar sig.

Hemmet förväntas även säga något om dess skapare. Färger, möbler och planlösning är alla ledtrådar till en persons värderingar och inre. Bostaden är dessutom för de allra flesta den största ekonomiska investeringen.

Att få ett eget boende är den strävan alla förväntas bära från unga år. Ju förr en nyckeln tas i besittning, desto bättre, är inställningen i det extremt individualistiska Sverige.

Unga ska bli fria och realisera sig själva genom att flytta till en egen lya. Krypinet är höjden av självständighet. Fast någon gång under livet ändras omvärldens inställning till individens bostad, i alla fall låter det så i samhällsdebattens mittfåra. När människor blir tillräckligt gamla anses hemmet bli en belastning. För en del är det också fallet. Men det gäller långt ifrån alla. Här behöver det politiska Sverige nyansera sig.

Sedan kvarstår att de personer som vill flytta ut från ett stort hus, efter att kanske partnern har gått bort, bör ha goda möjligheter till det. På den punkten finns problem i dag.

Reavinstskatten, som slår till vi försäljning av en fastighet, gör att 22 procent av vinsten på affären försvinner. Det är något som drabbar många, som ett resultat av ökade fastighetspriser och inte minst inflationen. Sammantaget med stämpelskatten och skatten på uppskov av inbetalning av reavinstskatten gör det att svenskens kostnader för att flytta sticker ut internationellt.

Det här bidrar till en komplex situation. Politikerna säger att de vill få fart på flyttkedjorna, till en grad att äldres egen vilja i en del fall närmast glöms bort. Fast skattesystemet – som riksdag och regering har beslutat om – skickar precis motsatta signaler.

Det enda som går igen i de motstridiga signalerna är idén om att överheten vet bäst. Om människor ska flytta är något politikerna verkar ha ambitioner att lägga sig i. Uppenbarligen är hemmet en plats för social ingenjörskonst.