Jag hänger inte med i svängarna. Är det inte Naturvårdsverket, Region Gotland och Länsstyrelsen på Gotland som ska vara de vassaste vakthundarna när det gäller bortsprängningen av den gotländska kalkstenen? De ska skälla om det finns fog för det. Och det har det funnits. Så varför sitter de nu still, utan voff eller morr? Genom sin tystnad lämnar de nu de närmaste markägarna och fabriksgrannarna i sticket. Som privatpersoner står de ensamma i sin kamp för vatten och natur.
Nyss var 30 år en alldeles för lång brytperiod, enligt länsstyrelsen som hade avslag som sitt förstahandsyrkande. Stenbrytningens eventuella påverkan på Tingstäde träsk ansågs inte helt utredd. Att vattnet i Anerån riskerar att äventyras var ett annat huvudskäl att neka tillstånd.
Men trots att 30 år fortfarande är oöverskådliga 30 år har de som tidigare inte delade Heidelberg Materials uppfattningar i delar av tillståndet landat i att inte överklaga. Bolaget anses ha anpassat sina skyddsåtgärder. Det tror jag inte att de häckande fåglarna i området håller med om.
Det är ynkligt hur de ansvariga myndigheterna för natur och tillsyn abdikerar från sitt ansvar att föra nipsippors talan. Från att dra en lans för alla de fridlysta arter av kräldjur, fjärilar och fåglar som får se sin livsmiljö försvinna.
Om Filehajdar har det genom åren sagts att det är ”ett av de mest angelägna skyddsobjekten i den svenska naturen”. Men nu är det plötsligt slut med omsorgen, trots att det funnits möjlighet att gå en rond till för att vässa villkoren för hur Heidelbergs brytning ska få utföras. Ett exempel: Om Heidelberg tar sitt tillstånd i anspråk under perioden februari–juli, så har bolaget redan flaggat för hur ovarsamt det kommer att gå till. Vissa områden kan då behöva avverkas och avbanas under pågående häckning. ”Det finns annars en överhängande risk att verksamheten förhindras eller väsentligt försvåras den första tiden efter ianspråktaget tillstånd, vilket kan få stora konsekvenser för bolagets kalkstensbrytning och i förlängning cementtillverkning”, uppgav bolaget i sin ansökan.
I sitt tillstånd skriver mark- och miljödomstolen att häckande fåglar ska skyddas från avverkning och avbaning, som inte får ske under perioden 15 mars–31 juli. Men den meningen är inget värd. Domstolen går bolaget till mötes och verkar ha stor förståelse för brådskan att bryta. En annan mening lyder: Om tillståndet tas i anspråk under perioden februari–juli, gäller inte förbudet under den förbudsperiod som följer på eller pågår vid tidpunkten för ianspråktagandet.
Ridå för fridlysning.
Att bolaget Heidelberg behöver sten, att Sverige behöver cement - det har jag förstått. Vad jag inte förstår är hur staten i form av både Naturvårdsverk och län, liksom Region Gotland kastar in handduken i fråga om att göra brytningen så skonsam det går för de arter som drabbas. För i sin ansökan skriver Heidelberg: ”Livsmiljöer kommer att gå förlorade och individer kommer dödas eller skadas, men samtliga arter bedöms kunna fortleva i livskraftiga bestånd på File hajdar”. Det skrivs om till exempel mindre vattensalamander, vanlig padda, gotlandssnok, huggorm och skogsödla.
Hur det kommer att gå för Heidelberg att återskapa livsmiljöer vet vi ännu inte. Bolaget har föreslagit ett åtgärdsprogram under minst 33 år. Så hur insatserna lyckas ”i andra områden på nordöstra Gotland” som det talas om för att bibehålla eller skapa liknande naturvärden som de som går förlorade vid File hajdar-täkten, det vet vi framåt 2060.
Det var otippat att det skulle gå så bra att skita i EU:s habitatdirektiv att Naturvårdsverket inte ens finner det mödan värt att påpeka att hetsen för att komma igång med avverkningen borde dämpas till åtminstone efter avslutad häckning.
Ett stort område med mycket höga naturvärden kommer att gå förlorat, det får vi hacka i oss, men att arbetet tillåts ske under ovarsamma former är svårsmält.
Myndigheterna har slutat skälla, men de räcker i alla fall vacker tass.