Ett trendbrott inom arkeologin på Gotland. Så får det nog beskrivas, det som Helagotland rapporterat. Alltså skattletande privatpersoner utrustade med metalldetektorer ska få undersöka 45 hektar mark vid Tune i Väte. En plats som av arkeologen Per Widerström beskrivs som "legendarisk" för det som tidigare hittats där.
För nytillkomna läsare och nya på ön behöver det kanske förklaras varför jag först gnuggade mig i ögonen och tänkte att april kom tidigt i år. På Gotland har det i praktiken varit metalldetektorförbud så länge att det låter osannolikt att privatpersoner plötsligt ska släppas lösa i vissa gotländska fornfyndsrika marker. Nej inte helt lösa. Förhoppningsvis under konstant ledning av arkeolog på plats. Men ändå.
Arkeologen och tidigare landsantikvarien Majvor Östergren har under flera decennier uppfostrat gotlänningarna när det gäller arkeologiska fynd; backa ur om du snubblar över en skatt. Låt arkeologerna sköta utgrävningen. Kvadda inte kulturlager och sammanhang genom att gräva själv. Metalldetektor är förbjudet.
Åtskilliga är de vikingatida skatter som Majvor Östergren varit med och plockat upp ur den gotländska jorden. Någon gång framgrävda av kaniner, eller uppsparkade av kor först. Eller genomplöjda i vårbruket. Skatter som kommit i dagen helt utan privatpersoners metalldetektoranvändning.
De gånger skatter upptäckts genom pipande utslag från detektorer har det tyvärr kunnat vara plundrare som svept med detektorn. Nattetid, eller i månsken på nyharvad eller nysådd åker, då lantbrukare ofrivilligt skapat de bästa förutsättningarna för kulturarvsmarodörer att slå till.
På ett sätt jublar jag lite inombords över vilka skatter som kan komma att upptäckas i det unika projekt som nu går ut på att hitta guldföremål och föremål av brons i Väte.
Men vartåt lutar det sedan? Finns det inte en risk att metalldetektoranvändningen normaliseras och Gotland dammsugs på fornfynd om metalldetektorklubbar bjuds in till det dukade bordet, liksom? Jublet kommer av sig.
Men Länsstyrelsen på Gotland är med på noterna. Tillstånd. Gotlands museum står bakom projektet, liksom arkeologen Martin Rundkvist, forskningslektor vid universitet i Łódź, Polen. Och så kommer då den ovanliga aktören för projektet: Sveriges metallsökarförening, SMF.
På en ö där metalldetektorförbud råder av hänsyn till det ännu oupptäckta kulturarvet gör vi kanske bäst i att inte bli för uppspelta av möjligheten att ta hjälp av letsugna metalldetektorklubbar. Öppnar vi en dammlucka nu?
Sveriges metallsökarförening kan vara en ovärderlig hjälp i genomsökandet av den stora åkern i Väte. Men jag vill inte vänja mig vid synen av metalldetekterande människor i flock. Eller solo. Hur ska vi lyckas hindra danska metallsökarklubbar och brittiska och alla andra? Fri rörlighet och allt det där. Likhet inför lagen.
EU-kommissionen har redan tidigare klankat på det svenska förbudet mot metalldetektorer och tyckt att det är ett handelshinder som påverkar importen.
Jag ser hellre att kulturmiljölagen fortsätter att försvåra plundring av fornlämningar än att Gotland står vidöppet för "treasure-hunters" från platser där det är helt legalt och normalt med metalldetektorer i skattjakten.
– Hobbysökandet är ibland en täckmantel för plundring till en svart marknad, har Majvor Östergren någon gång uttryckt.
I början på 1980-talet beskrevs från arkeologiskt håll att en krissituation uppstått. Kända fyndplatser utsattes för systematisk plundring. Den gotländska riksdagsledamoten Gunhild Bolander (C) motionerade då om "begränsning av innehav och nyttjande av metalldetektorer". Både Bolander och Ulla Pettersson (S) föreslog i riksdagen skärpta straff för vissa kulturminnesbrott.
Sakletaren Pippi Långstrump sade: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.
Med metalldetektorer i händerna blir arkeologer och privatpersoner mycket kraftfulla skattletare.
De som nu öppnar för privatpersoners metallsökande på en ö där frestelserna kan vara stora och många, får hoppas att guldsökarnas motto är snarlikt. Den som har metalldetektor måste vara mycket ärlig.