En elev mobbas på en skola. Alla vet om det men det slutar ändå inte förrän den mobbade eleven byter skola.
Jag menar inte att det är enkelt att lösa ett sådant problem. Den som mobbar har ofta själv något i sitt bagage som behöver bearbetas. Men detta måste lösas först efter man fått stopp på lidandet för den elev som utsätts för fysiskt och psykiskt våld.
I en skola har man ändå ett sammanhang och en organisation där alla har sina olika roller. Svårare blir det om man till exempel bor i ett kvarter där ett gäng barn drar omkring och ”spelar bus”. Hur mycket ska man lägga sig i som vuxen? Vad hjälper det att säga ifrån när man själv riskerar att bli föremål för ”pojkstrecken/trakasserierna”? Om man får för sig att följa efter barnen för att se var de bor och prata med deras föräldrar passeras en gräns som är oklar vad man har för befogenheter att överträda. Man riskerar att själv bli anklagad för att förfölja och trakassera minderåriga.
Vuxna som lämnar sina barn vind för våg att rasa omkring på gotlandsbåtarna är väl ett klassiskt dilemma där många skulle vilja ryta till men biter ihop för att inte få tillbringa resan i en dispyt med föräldrar som beskyddar och försvarar sina barn.
Civilkurage är lätt när det handlar om att någon slår någon annan eller om man ser andra brott begås. Men i gränslandet finns det gott om tillfällen där man skulle vilja agera men av olika skäl drar sig för det.
Gränsen mellan bus och brott är rent juridisk självklar. Till exempel får man inte hota folk. Att önska livet ur dem är självklart ännu allvarligare men har en tendens att, när det handlar om unga, inte tas på allvar.
Det är sannolikt så att det finns många elever på Wisbygymnasiet som mycket väl vet vem som klottrat på väggen att Gustav Åhlén dels är ”ett as”, dels att han borde dö.
Men denna person kommer förmodligen inte att påträffas. Ingen vill ju skvallra på en kompis.
Kanske har dessa personer också sett hur vuxna uttrycker samma åsikter om ”borgarasen”. Häromdagen skrev Maria Ludvigsson, ledarskribent i Svenska Dagbladet om budskapet på några banderoller under en Pride-festival i Falun:
””Död åt SD och alla andra borgare” var det otvetydiga budskapet på banderollen som ett gäng revolutionärer samlades bakom under helgens Pridefestival i Falun”.
När hatet tillåts att ta plats till och med i en festival som hyllar kärleken oavsett hur den ser ut, då har något hänt. Då har något, som det heter, gått sönder. Allt annat än nolltolerans för hat mot oliktänkande är en självklarhet för de flesta. Men i den revolutionära vänstern har hatet mot ”borgarna” normaliserats och blivit rumsrent. När detta påpekas hörs indignerade röster om hur ”liberaler” istället för att bekämpa fascism och rasism försöker rikta fokus mot ”antirasister”.
Det finns saker som förenar oss oavsett vilken politisk ideologi vi står för. Alla människors lika värde står över allt. Rätten att få älska den man vill gäller både moderater och anarkister. Om ens politiska samhällsvision utgår från att vissa har rätt att leva och andra inte, då är man inte ”politisk”, då är man inte mer än en liten lort.
Och då måste vi andra säga ifrån, oavsett om det blir obehagligt.