När de stora elefanterna triangulerar sig yra för att stärka sin position som ”mittenpartier” är det inte så konstigt att uppstickare som FI och SD plockar väljare. Det blir ofarligt och ”rätt” att rösta på både S eller M oavsett i vilket sammanhang man lever.
FI:s hjärtefråga har de flesta partier försökt att profilera sig i, SD:s inte så många. Tvärtom står övriga partier samlade som en motpol till SD:s uteslutande politik.
Men om det råder så stort motstånd mot ökade klyftor och orättvisor på grund av Alliansens politik borde väljarna strömma till S och V som haft detta som sin enda samhällsförklaring i åtta års tid.
Och om det är enbart de rödgrönas verklighetsfrånvända svartmålning av tillståndet i Sverige som är förklaringen till väljarnas misstro och besvikelse, ja då borde Alliansen aldrig ha behövt plocka fram flyttkartongerna i Rosenbad.
Invandringspolitiken har också den gjorts osunt förenklad och polariserad. Det är inte svårt att förstå att många kanske uppfattar det som ett val mellan SD:s politik och helt öppna gränser. Många röstar på SD för att de anser att deras politik i denna fråga faktiskt är den bästa och att det väger så tungt att man överser med att partiets företrädare på orimligt många platser hyser rent rasistiska åsikter och grundar sin uppfattning på vandringssägner och myter.
Politisk taktik och bollande med siffror lockar knappast väljare. Ingen vill bli manipulerad eller förd bakom ljuset. Att säga vad man tycker och stå för det ger måhända inga rubriker eller ”likes” i sociala medier men det håller i längden, även i politiken.
För även om det inte var många som höll med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet om förbudet mot vinster i välfärden så uppskattades tydligheten och övertygelsen i budskapet. Därför är det ett vågspel man nu går in i om man nu börjar slira på orden och prata om ambitioner istället för stopp.
Ett annat exempel är Centerpartiets övertygelse om att den energiuppgörelse man gjorde inom Alliansen betydde en öppning för det förnybara. Då gick diskussionens vågor höga om partiets svek i kärnkraftsfrågan.
I dag vet vi att det är det förnybara som växer så det knakar och ju mindre beroende vi blir av kärnkraften, desto fortare kan utvecklingen gå. Nyckelfrågan att kärnkraften ska bära sina egna kostnader markerades gång på gång av dåvarande partiledaren Maud Olofsson men allt som hördes var att ”Centerpartiet ändrat inställning till kärnkraften”. På samma sätt är det inte orimligt att vi inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ha en bred diskussion om medborgarnas rätt att leva i de relationer de själva bestämmer, även i äktenskap eller motsvarande juridiska konstellationer.
Hade Annie Lööf orkat hålla i idéprogramsdebatten hade partiet kunnat bli en föregångare även där men allt som hördes var ”månggifte” vilket ju för tankarna till något helt annat.
Att våga utmana sina politiska visioner behöver inte innebära att man anammar nya idéer, snarare att man står mer förankrad i dem man redan har.