Innan min mamma dog, alldeles för ung, sade hon vid något tillfälle: ”Ta hand om mamma för mig”. Det gjorde jag. I livet och i döden.
Ibland har jag skämtsamt kallats ”gerontofil”. Jag älskar gamla människor.
Mormor och jag hade aldrig pratat om den sista stunden. Vi bara visste det ihop; att om jag kunde vara där då, så skulle jag. Att vaka vid en dödsbädd var inget jag tänkte överlämna till personal.
När mormor så plötsligt blev sämre och personal fann det bäst att ringa mig om att de skulle sluta ge vissa mediciner, så råkade jag vara på fastlandet. Satt och väntade på båtbussen när budet kom. Skulle inte kunna vara på boendet förrän mitt i natten, flera timmar senare. När jag knackade på i aprilmörker öppnade en nattarbetare med orden: Hon har väntat på dig.
Mormor och jag pratade den natten. Ömsom sov hon. Frågade hur gammal hon var.
– 96 år svarade jag.
– Du skojar!
Nej mormor var född 1917. I en tid då Ryssland fortfarande hade en tsar. Varken första eller andra världskriget var något folk pratade om. Elektricitet en nymodighet som kanske 200 hushåll i Visby hade. Ja, ni fattar. Det hann hända mycket under mormors levnad. ”Livserfarenhet” var liksom hennes mellannamn.
Det där att vårda en gammal människa. Det borde vara något av det vackraste. Men inte för att det är ”payback-time” utan för att de är så värda all ompyssling de kan få, när de inte längre kan så mycket själva. Det finaste yrke man kan ha; omvårdnaden av andras älskade gamlingar.
Så hur kan det ha blivit en brist?
Många har nog lite dåliga samveten som gnager över att besöken på hemmet inte blir så täta som de ”borde”. Vi vill ju dit. Vi vet hur glada de blir för besök. Men dygnets timmar begränsar oss. Det känns ändå bra att veta att fammo/faffa/mommo/moffa/mamma/pappa – vem det vara må - har det bra. De är omgivna av ömsint personal som är besjälad av sitt omvårdande uppdrag. Proffs på kärleksfullt och tålmodigt omhändertagande.
Men de räcker ju inte till, stackarna!
Det gör ont att läsa den orosanmälan som medarbetare i äldreomsorgen lämnat in gällande sin arbetsmiljö och de boendes levnadsvillkor på ett av regionens särskilda boenden.
”Vi upplever det som om Region Gotlands äldreomsorg håller på att avvecklas för vi känner att vi inte kan stå upp och vara stolta över vårt arbete längre”, skrev de för flera månader sedan. Men deras larm har gått under radarn för insyn, för att anmälan inte registrerades ordentligt.
Nu verkar det koka inom äldreomsorgen och locket är öppet och det bubblar över. Det är bra. Om något skaver och fungerar knackigt blir inget bättre av att locket är på. Genomlysning är att föredra framför mörkande av förhållanden.
Det talas en del om Gotlands utmaningar nu, med en åldrande befolkning.
I framtiden sägs fler och fler kunna bli 100 år gamla. Då, som nu, behöver äldreomsorgen vara en arbetsplats där folk trivs. En verksamhet som Region Gotland och dess personal kan vara stolt över. Som inte förknippas med larmrapporter från människor som går på knäna och känner sig nödgade att skriva orosanmälningar och prata om ”dåliga levnadsvillkor” på öns särskilda boenden.
Det är dåliga dödsförhållanden också, tänker jag när jag läser att medarbetarna känner stor oro för att de vid lägre grundbemanning inte ska kunna titta till så tätt vid livets slut. Om ingen anhörig kan vara där ”så kommer den boende bli lämnad helt ensam flera gånger under långa stunder den sista tiden i livet”.
Jag blev kvar hos mormor efterföljande dag och en hel natt till innan vi hade skojat färdigt.