Vi måste kunna skydda våra egna handelsleder

I en globaliserad värld måste det europeiska försvaret vara globalt.

Brittiska hangarfartyget "HMS Queen Elizabeth" seglar i formation med amerikanska och japanska örlogsfartyg

Brittiska hangarfartyget "HMS Queen Elizabeth" seglar i formation med amerikanska och japanska örlogsfartyg

Foto: Gray Gibson/AP/TT

Ledare2023-07-07 06:35
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Som märktes med all önskvärd tydlighet i samband med att containerskeppet M/V Ever Given år 2021 fastnade i Suezkanalen är våra leverenskedjor är otroligt sköra. I ett omvärldsläge som blir alltmer spänt blir denna skörhet ännu mer uppenbar. 

1900-talets militärhistoria har visat att möjligheten att hålla sina sjövägar öppna är livsavgörande. Det finns ingen anledning att tro att sådant inte skulle vara fallet även i framtida konflikter. 

Vi handlar idag mer österut till och från Asien än vad vi någonsin har gjort tidigare. Samtidigt ser vi ett mer antagonistiskt Kina som i febril takt rustar upp och bygger ut sin flotta. Även om den i dagsläget inte fullt ut har den globala räckvidd som skulle krävas för att skära av alla Europas handelsleder så har man möjligheten att skapa kaos i varukedjorna.

Den militära upprustningen som pågår i Europa just nu är, av lätt insedda skäl, fokuserad på att kunna möta en fiende som kommer på marken och i luften från öster. Något fokus på världshaven är svårt att hitta i Europa. Under den senare halvan av 1900-talet har det mer eller mindre funnits två länder i Västeuropa som har kunna projicera makt på haven bortom deras egna kuster, Storbritannien och Frankrike. I dagsläget är det mer osäkert om man klarar av det. Det tidiga 2000-talet innebar, precis som för Sverige, en övergång till att stödja internationella insatser mot irreguljära fiender. Detta gjorde att möjligheten för både Frankrike och Storbritannien att möta en kvalificerad fiende på öppet hav minskades kraftigt. 

Situationen för Europas två starkaste flottor ser heller inte ut att förbättras på sikt heller. Storbritannien har visserligen haft en ambitiös utbyggnad av sin flott de senaste åren, två nya hangarfartyg är nu sjösatta och ett antal nya fregatter håller nu på och byggas. Tyvärr är det inte tonnage som gör en flotta till global. Det är precis som all annan krigföring logistiken som avgör. 2022 ställdes två av de tankfartyg som möjliggör den brittiska flottan att operera långt bort från hemöarna i malpåse. Detta på grund av personalbrist.  

Kvar står USA som det enda landet som har den globala räckvidd som krävs för att kunna skydda de komplicerade handelskedjorna som vårt moderna samhälle är uppbyggt på. Det är såklart inget nytt, inte sedan början på 1900-talet har Västeuropa kunnat bygga sin säkerhet utan transatlantisk hjälp. Vad som är nytt sedan andra världskrigets slut är osäkerheten kring vilken hjälp Europa kan få i en kris. 

Dagens innehavare av det amerikanska presidentämbetet har i Ukraina visat att han står upp för Europas säkerhet. Det är dock inte lika säkert att näst person som hamnar i ovala rummet kommer att vara lika engagerad i säkerheten utanför USA. 

Europa är i stort behov av att upprätthålla den transatlantiska länken, vi ska bygga vår säkerhet tillsammans med USA. Med det sagt så måste de också finnas en kapacitet att handla utan USA, att upprätthålla vår säkerhet på egen hand. 

Därför måste de länder som har kapaciteten, Frankrike och Storbritannien, vidhålla sina förmågor inom det marina området. För att de ska ha den möjligheten måste även de länder som kanske inte har samma kapacitet rusta upp på andra områden för att på så sätt frigöra resurser. Ett kollektivt försvar av Europa måste byggas tillsammans och byggas med en global räckvidd.

Gotlänningen

Det här är en ledare från Gotlänningens ledarsida, oberoende centerpartistisk.