I torsdags kom det rapporter vi hade hoppats att slippa. Att coronaviruset har spridits på äldreboenden och att ett antal äldre insjuknat i Covid-19. ”Vi skulle ju skydda våra äldre”, sa en journalist till Stefan Löfven under en TV-sänd intervju. När ansvariga ministrar får frågor av media får man uppfattningen att journalisterna som ställer frågorna inte förstått att det egentligen bara var en tidsfråga tills det skulle hända. För hur skulle vi kunna hindra just äldreboenden från att drabbas?
Från fastlandet rapporteras det om den press som chefer och personal på äldreboenden utsatts för när närstående till dem som bor där vill träffa sina anhöriga. Det är ju sällan boende på äldreboenden är pigga och vitala och det är inte ovanligt att deras tid på jorden håller på att rinna ut. Att då anhöriga inte ska få tillbringa så mycket tid som möjligt med exempelvis sin mamma är svårt att förhindra, trots myndigheters rekommendationer.
Det är i det närmaste omöjligt att sätta ett äldreboende i karantän. Visst kan man förhindra att anhöriga, färdtjänstchaufförer och andra leverantörer kommer in, men hur gör man med personalen? Det finns i dag inga tester som ger direkt svar på om man är smittad eller inte. I alla fall inte massproducerade och lättåtkomliga på marknaden. Därmed är de prover som kan tas i dag inte tillräckliga för att garantera att personalen är helt smittfri. Dem ger ju bara ett svar för just det tillfället då provet togs. Smittläget är när provsvaret kommer kan ha förändrats. När symtomen för Covid-19 varierar är det också svårt att få alla smittade att hålla sig hemma. Ska vi då ta prover, sätta de anställda i karantän tills svaret kommer och sen hålla dem instängda på jobbet om de inte är smittade? Nej, det kan möjligen fungera i totalitära stater, men vi skulle aldrig gå med på det.
Jag tror inte heller att det stora antalet olika bolag som driver äldreboenden underlättat en tydlig organisation för att förhindra smittspridning. Här hade det nog underlättat med en eller några få huvudmän. Det är också helt uppenbart att bristen på skyddsutrustning gjort det än svårare att förhindra smittspridning på våra äldreboenden.
Men det som jag är mest oroad över är hur hemtjänstens personal kommer att klara av att förhindra smittspridning. Förra veckan presenterade tankesmedjan Arena idé en rapport döpt till ”Budget ur balans”. Rapporten beskriver hur hemtjänsten utvecklats över tid i ett arbetstagarperspektiv. Därav namnet på rapporten som ger en bild av ständiga besparingar. Exempelvis visar rapporten att antalet personer som en anställd inom hemtjänsten besöker per dag förändrats genom tid. I mitten av 1980-talet besökte en medarbetare i hemtjänsten i snitt fyra personer varje dag. Runt millennieskiftet hade den siffran ökat till mellan sex och sju personer att besöka och 2015 var snittet uppe i 11,8. För nattpersonal låg snittet 2015 på 23,4 personer att besöka per anställd. Kom ihåg att det handlar om snittet på antal personer som besöks, inte antalet besök, som kan vara fler om samma person besöks fler gånger per dag.
Avregleringen och privatiseringsivern har gett oss många små hemtjänstbolag, med betydligt sämre resurser att skaffa in den skyddsutrustning som nu krävs, jämfört med kommunerna. Dessutom i en verksamhet där personalen sen lång tid tillbaka jobbar under hård tidspress. Jag tvivlar inte på att samtliga hemtjänsthuvudmän utbildar sin personal så gott det går eller gör allt vad de kan för att skydda både personal som dem de besöker, men räcker det till när situationen är så tuff som den är?