Regeringen vill inrätta ett kunskapsnav som genom kunskapsförmedling ska utveckla lantbruket. En som ägnat ett helt liv åt just ny kunskap inom lantbruket är Torbjörn Fagerström, professor emeritus i teoretisk ekologi.
– Jag har alltid varit intresserad av jord- och skogsbruk, även på en akademisk nivå, men sörjer att enkla vetenskapliga tankesätt i dag har så svårt att få genomslag.
Hur menar du?
Få samhällssektorer har lyckats så väl med att omsätta vetenskapliga resultat i praktiken som jord- och skogsbruket gjort. Alla har gynnats av att lantbruket fångat upp teknikutvecklingen och transformerats från att 70, 80 procent av befolkningen levde under påvra förhållanden med primitiva metoder till att någon procent av befolkningen föder resten. Det är förbluffande att tankarna kring ekojordbruket, med stor politisk uppbackning, kunnat bromsa denna framtidssaga genom att propagera för återgång till ålderdomliga metoder. Det är en helt annan filosofi än den vetenskapsbejakande. Och i samma vågskål lägger jag också GMO-motståndet.
Ja, du har ju debatterat och tagit ställning för GMO.
– Ja, det började redan på 90-talet då jag och mina medarbetare utarbetade de riskvärderingsprotokoll för odling av gm-grödor som sedan dess gäller. På den tiden så trodde jag fortfarande att om vi hade genomtänkta och vetenskapligt sunda principer för att undersöka risker, och sådana inte fanns skulle saken vara ur världen. Det är ju så en riskvärdering ska fungera. Det gör det till exempel när man provar läkemedel.
Menar du att lantbruket skiljer ut sig i synen på vetenskap?
– Kanske inte så mycket hos de som är aktiva i näringen som hos de som bestämmer. Det är tragiskt när näringen inte får odla miljögagnande grödor trots att de finns. Det är en ännu djupare tagg i min forskarsjäl att det är ett totalt nederlag för vetenskapen och upplysningstidens ideal. Det är ju rent hokus pokus.
Så vetenskapen har satts på undantag och det som du kallar hokus pokus fått ökad tyngd, framförallt i den politiska diskussionen?
– Oja, det finns många exempel, men i synnerhet när det gäller odling av genmodifierade grödor. EU-kommissionen har lagt motsvarande två miljarder kronor på forskning som visar att tekniken inte är förknippad med några risker, men motarbetar den ändå. Det, och möjligen kärnkraften, är efterkrigstidens största nederlag för vetenskapen.
Så det är mer angeläget för utveckling att utbilda politikerna så att vetenskapen inom lantbruket återfår samma betydelse som inom andra områden än det är att utbilda lantbrukarna?
– Det är i första hand politiker och tjänstemän som behöver upplysas, ja. Det är deras kunskapsbrist som begränsar. Inte lantbrukarnas. Dagens politikergeneration uppfattar jordbruket i första hand som ett miljöproblem, inte som en producent av livsnödvändiga varor, och beslutar om lagar utifrån det perspektivet. Vi måste grunda också lantbrukets ramar på vetenskapen. Vetenskap och utveckling omsatt i ett anständigt samhälle som vårt är grunden för välstånd.