Då när vi vet hur det gick och hur det blev kommer det säkerligen många "Vi skulle ha..." eller snarare "Någon skulle...." ha gjort si eller så.
Det vi redan nu kan dra viktiga lärdomar av är vilka företag, tjänster, produkter, yrken med mera som vi när krisen kommer inte kan vara utan. Eller inte vill vara utan.
Dessa kan vi sedan bestämma oss för att stödja även när krisen inte är här. Tyvärr är risken överhängande att många av dem inte överlever så länge att insikten hos medborgarna hinner landa.
Tyvärr fungerar inte mänskligheten så. Man ser till nuet, vad behöver jag just nu och hur ska det finansieras. Man köper inte saker för att man eventuellt kan behöva dem i en osäker framtid.
Men sådant man faktiskt behöver på daglig basis, som mat och kläder, där kan man göra sitt val både kort- och långsiktigt. Man kan välja svensk mat så långt det är möjligt, och helst gotländsk så klart. Man kan välja att handla lokalt även om man handlar på nätet. Det finns inga restriktioner från att röra sig fritt om man inte tillhör riskgrupperna.
Du kan lugnt gå till affären, klädbutiken, bokhandlaren eller fiket. Så länge du låter bli att kramas och ha närkontakt.
Behovet av uppdaterade nyheter är extra stort i kris och här har public service ett uttalat ansvar. Men de flesta privata medieföretag uppfyller, utan krav, samma ansvar genom att tillhandahålla alla uppgifter som anses som viktig samhällsinformation. Allt kan dock inte ske utan kostnad för någon längre tid.
Mediebranschens omstöpning från print till digitalt går både ljuvligt och plågsamt långsamt. Ljuvligt för att papperstidningen än så länge är den största intäktskällan för företagen, plågsamt eftersom den kostar stora pengar att trycka och distribuera till hushållen.
Det största problemet i den pågående krisen är inte nyhetskonsumtionen, där är medierna en av få branscher som ser en ökad efterfrågan, problemet är att annonsintäkterna rasar från en redan låg nivå.
Men vad gör vi då med allt det som inte kan anses vara av nöden tvunget för att samhället ska klara sig över en tillfällig kris?
Jag tänker på kulturen och alla de utövare av teater, konst, musik och dans som lever på marginalen som det är. Det går inte att jämföra med företag som trots allt har andra möjligheter och stöd än en frilansande kulturarbetare.
Kulturen är livsnödvändig, vi behöver den inte för att överleva, men vi behöver den för att leva.
RÄTTELSE
Gårdagens C-debatt var som ni förstår inte skriven av mig. Det var Gabriella Hammarskjöld (C) som skrivit den eminenta texten.
Vi ber om ursäkt för slarvet.