Jag tillhör den generation som är uppväxt med ett försvar på Gotland. Jag är sen barnsben van att se militärer i skog, mark och på våra gotländska vägar. Jag har övernattat i Slite skärgård och väckts av kanonmuller och ljudet av projektiler från det på den tiden fasta kustartilleriet.
Jag och mina klasskamrater har varit nervösa vid besök på Fårö då en av oss inte var svensk medborgare, för på den tiden var det förbjudet för utlänningar att besöka Fårö. Vi var troligen oroliga helt i onödan som barn ofta kan vara, för skolan hade nog koll på läget.
Det jag försöker säga är att jag och många i min generation är vana vid militär närvaro med allt det för med sig. Bra som dåligt.
Med facit i hand kan vi också konstatera att det var fel att lägga ner alla gotländska förband och lämna Gotland i det närmaste hel utan militär närvaro. Problemen blev inte mindre av att de flesta anläggningarna såldes vilket inkluderar den mark de stod på.
Nu när försvaret ska utvidgas där bland annat Tofta skjutfält ska nyttjas mer så innebär det problem som måste kunna lösas. Jag tror att en absolut majoritet av öns permanenta befolkning känner en ökad trygghet i och med återmilitariseringen, men de som inte är vana vid militär närvaro behöver få tid att vänja sig.
Jag tror också en majoritet av alla, fast boende som deltidsgotlänningar, är medvetna om de problem som kan uppstå, exempelvis i form av buller, och beredda att acceptera det till en viss nivå.
Men jag tror inte att det är många som förstår den inställning som Försvarsmakten har valt att inta. Jag tror det är svårt för de flesta att förstå hur en skola som nyligen fyllde 160 år skulle innebära ett hot mot rikets säkerhet om de tillfälliga paviljongerna byts ut mot en permanent skolbyggnad.
Eller hur en friggebod mer eller mindre kan vara så hotfull att de inte ska få lov att byggas.
Många har säkert svårt att förstå hur det är möjligt att försvaret bygger en stor solcells anläggning mitt på skjutfältet men går emot att privata solceller sätts upp på andra delar av ön.
Det är inte heller lätt att förstå hur andra delar av försvaret kunde få för sig att strandbodar som gått i arv i generationer plötsligt kunde vara ett hot mot rikets säkerhet och därmed skulle tvångsinlösas. Nu blev det till slut inte så med strandbodarna, men alla dessa exempel skapar större problem då vi på ön blir mer och mer skeptiska till försvarets närvaro.
Vi förstår varför de är här men inte varför de från någon form av central nivå nästan uppträder som en ockupationsmakt och minskar friheten för oss att bo och verka här.
Det jag uppfattar som olja på vågorna är hur ledningen för det återstartade regementet P18 tar sig an lokalbefolkningen och de problem som deras verksamhet skapar. Där upplever jag att det finns en förståelse och en vilja att hitta lösningar. Lokalt på Gotland har Försvarsmakten en vilja att hitta vägar att leva i samexistens med oss alla som vistas här på vår underbara ö.
Tänk om ordervägarna kunde vändas för en gångs skull, så att den syn som P18 ledningen visar utåt kunde beordras uppåt i hierarkin. Då kanske den våta filt som nu ligger allt tyngre över Gotland kunde få torka upp så vi gotlänningar kan få andas och att filten sen bara finnas kvar som ett försvar mot lede fi.