Vänstersidan, från etablerade företrädare till fotfolket, har gjort SM i nazireferenser till politiskt verktyg. Argument i sak har inte krävts, det har räckt med att kalla allt man inte gillar för nazism.
När Moderaterna och Kristdemokraterna började prata med Sverigedemokraterna jämförde Aftonbladets ledarsida Moderaternas partiledare med Fritz von Papen. Von Papen var en tysk politiker som med förhoppningen att kunna tygla Hitler ingick ett samarbete med honom, men som istället råkade ge nazisterna makten. Som parentes kan nämnas att Aftonbladets skribent i samma text gnällde över att ha blivit anklagad för att sakna proportioner.
I valrörelsen 2018 använde Socialdemokraterna valspråket ”Stoppa nazisterna – rösta på Socialdemokraterna”. ”Nazisterna” som avsågs var SD. En av de främsta inteckningarna för att det aldrig handlat om politiken, utan enbart om tillmälen, är när Fredrik Reinfeldt (M) lanserade arbetslinjen, alltså vanlig traditionell gråsossepolitik. Något som fick S dåvarande partiledare Mona Sahlin att kalla Reinfeldt för fascistoid.
Så här har det fortsatt. Vänstersidan har släpat runt den stackars förintelseöverlevaren Heidi Fried som någon form av imaginärt cirkusdjur så fort man varit sur på M. Jimmie Åkesson (SD) har kallats nazist och det har tjatats om stöveltramp och 30-talets Tyskland. Precis som att borgerliga partier gjorde Sverige till ett nytt tredje rike.
Men när vi nu faktiskt ser judehat på svenska gator är samma vänster påfallande tyst. De som i åratal ältat om 30-talet vill helt plötsligt inte tala om vad som hände förra veckan.
Varför är den vänster som tidigare såg nazism och judehat överallt så tyst när mord på judar firas på svenska gator? Hade halshuggna judar firats under NMR-flaggor hade vänstern, och den etablerade högern, skrikit sig hes. Nu sker firandet under palestinska flaggor, och vänstern är otrolig sparsmakad med kritik och avståndstagande.
Varför i ena ögonblicket klistra epitet och kasta anklagelser på sina motståndare och sedan ignorera eller rättfärdiga när den egna sidan faktiskt står bakom eller hyllar riktiga terrordåd? En fråga som blir än mer angelägen beaktande den interna kritiken i både S och V.
Magdalena Andersson (S) försöker ju balansera på en slak lina genom att dels försvara sin riksdagsledamot Jamal El Haj, dels kritisera dödandet av oskyldiga israeler. Det senare har föranlett stor besvikelse i de egna leden. Uppfattningen som förmedlas är att det inte anstår en socialdemokrat att kritisera varken Hamas eller att judar mördas.
All denna besvikelse reser frågan vad S egentligen lovat dessa grupper?
Svaret lär förmodligen fortsätta vara höljt i dunkel. Klart är dock att många på vänstersidan visat sitt sanna ansikte och att vänstern har en stor byk att tvätta och mycket framför dörren att sopa bort. Denna selektiva indignation och brist på konsekvens att först kalla sina motståndare nazister och sen själv inte kraftfullt kunna ta avstånd från antisemitism är inte klädsam.