Regionens ekonomiska läge är välkänt. Gotlands hälso- och sjukvård är underfinansierad med uppemot 300 miljoner kronor årligen. Att Region Gotland lyckats med konststycket att överleva ekonomiskt med den tunga bördan är beundransvärt. Men pengarna som saknas inom sjukvården har i stället tagits ut genom hög kommunalskatt och tuffa budgetramar för bland annat skola och omsorg.
Till det kan vi det senaste året lägga den ekonomiska krisen som drabbar alla i vårt avlånga land, men värst utsatt är nog ändå sjukvården. Samtliga regioner har det fruktansvärt tufft och de små skärvor som regeringen lämnar ifrån sig i extra medel för 2024 hjälper föga. Dessutom måste regionerna kunna planera för de medel de vet att de har under längre perioder.
När utredningen som visar på de strukturella underskotten inom gotländsk hälso- och sjukvård blev offentlig 2017 vädjade Filip Reinhag (S) om att politikerna på Gotland en gång för alla skulle gräva ner stridsyxan gällande hälso- och sjukvårdens ekonomi. Något som jag uppfattade att alla nappade på. Under hela den förra mandatperioden slapp vi se den sen tidigare obligatoriska pajkastning från oppositionen, men nu verkar stridsyxan återigen vara uppgrävd.
Den politiska oppositionen med Centerpartiet i spetsen gick under måndagens regionfullmäktige till full attack och anklagar det sittande styret för bristande ledarskap utifrån den ekonomiska situationen. Något som är föga konstruktivt.
Oppositionen förde även fram att regionens verksamhet är medioker, vilket borde vara ett slag i ansiktet på alla de regionanställda som dagligen sliter för att vi som bor och vistas på ön ska ha en bra service.
När samma opposition dessutom har noll egna sparförslag blir det hela än mer oroväckande för oss gotlänningar. För vi behöver inte pajkastande politiker, vi behöver politiker som kan ta tag i de problem som finns. Tillsammans och på ett ansvarsfullt sätt.
Jag är inte avundsjuk på de som nu måste ta ansvar. Då den SD-styrda regeringen inte prioriterar välfärden kommer kommuner och regioner tvingas till drastiska åtgärder. Frågan är hur politikerna på Gotland ska kunna möta den ekonomiska verklighet de nu står inför.
Det kommer inte räcka med att lägga ner några skolor, dra in pengarna till underhåll av privatägda vägar på landsbygden eller privatisera fler äldreboenden.
Vi riskerar dessutom att bli av med viktiga förebyggande verksamheter som regionen tagit på sig, utan att det finns krav på det genom lag. Exempelvis Första linjen inom psykiatrin och Ungdomsmottagningen, vilket skulle slå oerhört hårt mot barn och unga.
Men inte ens de tuffa besluten skulle innebära särskilt stora besparingar.
Om inte besparingar kan lösa de ekonomiska förutsättningarna återstår bara en åtgärd och det är att höja skatten. Lite snabbt räknat brukar man säga att en kronas skattehöjning ökar inkomsterna med omkring 100 miljoner kronor. För att då täcka hela det strukturella underskott som den gotländska sjukvården har, skulle en höjning av kommunalskatten med tre kronor behövas.
Nu skulle det eventuellt inte behövas en kompensation full ut, men jag räkna ändå med att en höjning med två kronor kan behövas för att slippa de värsta besparingsåtgärderna. Och "bara" en höjning med två kronor skulle leda till följd att vi fick den högsta skattesatsen i riket.
Det är så här verkligheten ser ut och i en sådan verklighet behöver vi politiker som tar ansvar i stället för att kasta paj på de politiska motståndarna.