Årets höjning blir 1,4 öre per kWh. Det är förvisso mindre än förra höjningen om 4,5 öre inklusive moms, men likväl något som märks i plånboken. Enligt SVT har elskatten på två år höjs med tolv procent (31/10).
Före valet pratade de borgerliga partierna om högkostnadsskydd och skattesänkningar på el. ”Jag kan ta över och sänka elskatten om inte Mikael Damberg gör det”, förklarade Elisabet Svantesson innan hon blev minister (Twitter 11/1 – 22).
Valrörelsen 2022 präglades av plånboksfrågor, särskilt om skatterna på el och drivmedel. Det utlovade paradigmskiftet skulle bryta den gamla ordningen. ”Ett nytt ledarskap för Sverige”, skulle innebära en tydlig förändring mot den socialdemokratiska linjen.
Det förslag om att frysa elskatten som regeringen sände ut i fjol togs förklarligt nog emot med glada miner hos många remissinstanser. Ändå lät regeringen indexuppräkningen slå igenom. Med ökade kostnader för elkonsumenterna som följd.
Det går givetvis att resonera kring att höjningen är en automatiserad indexering, inte en aktiv höjning av skattesatsen. Att höjningen därmed skulle vara en mer neutral åtgärd för att inte statens intäkter ska ätas upp av inflationen.
Risken är ändå stor att det uppfattas som ett svek av väljarna som, på goda grunder, förväntade sig skattesänkningar. För en borgerlig regering kan detta ses som ett misslyckande att leverera på vallöften. Minns som sagt hur Tidöpartierna lät under valrörelsen. Den ökade börda uppräkningen trots allt innebär för hushållen är värd en bättre förklaring än energi- och näringsminister Ebba Buschs (KD) ”budgetprioriteringar”.
Problemet går dessutom bortom elskatten. När borgerliga politiker är i opposition framstår de som förespråkare för en mindre stat, sänkta skatter och ökad individuell frihet. De skapar förväntningar om stora reformer och omfattande skattesänkningar som är i linje med deras ideologi. Problem uppstår när löften inte motsvaras av den politik som faktiskt genomförs när de väl är vid makten.
För gårdsförsäljning och avskaffat danstillstånd är inga stora frihetsreformer. De stora skattesänkningarna har uteblivit även om sänkt reduktionsplikt underlättat. Den ”jakt på laglydiga vapenägare” Moderaterna skulle stoppa verkar snarare ha intensifierats. Det utlovade tjänstemannaansvaret är inte infört. Äganderätten i skogen fortsätter att urholkas.
Må vara att oväntade kriser påverkar budgetarbetet, men de reformer som inte är budgetfrågor då? Varför sitter de så långt inne? Detta bör borgerliga politiker fundera mer över. Hur många nederlag och svekdebatter tål man innan man riskerar att skapa bilden att borgerlig politik inte fungerar?
Frågan är om borgerliga partier behöver anpassa sin retorik när de är i opposition så att den bättre matchar handlingsutrymmet, eller om de inte anstränger sig tillräckligt väl. Oavsett vad har förberett väljarna för något som ännu inte kommit.