Ledare: Utrikesrapporteringen är obalanserad

Krönika

Nyligen sade Malin Ekman upp sig som Svenska Dagbladets USA-korrespondent och skrev ett öppet brev, där hon berättade att tidningens redaktörer hade gradvis blivit mer ängsliga för att avvika från vad som brukade sägas exempelvis om Trump. Hennes budskap var att det finns en risk att allmänheten inte nås av en sann bild av verkligheten. Det Malin Ekman sade var inte nytt, men det som var nytt var att hon sade det offentligt och att hon gav eftertryck åt sina ord genom att lämna sitt uppdrag. Debatten efteråt vittnade om att problemet inte bara gäller en tidning utan är utbrett i svenska medier.

Det fenomen som Malin Ekman hänvisar till brukar benämnas ”det politiskt korrekta”, en term som först användes i Sovjetunionen. Det viktiga där var inte vad som var sant utan vad som var ”politiskt sant”, det vill säga det som kommunistpartiet ville att befolkningen skulle acceptera som sant, oavsett om det överensstämde med verkligheten eller inte. Malin Ekman antydde alltså att medieklimatet i Sverige, trots formell yttrande- och pressfrihet, är mer ”sovjetiskt” än allmänheten kanske förstår och att det övervakas av dominerande politiska och journalistiska grupper.

De som har följt vårens många val måste ge Malin Ekman rätt. All information når inte läsarna. Exempelvis i det franska parlamentsvalet såg svenska journalister högerextremism överallt men ingen vänsterextremism. När resultaten blev kända, kunde man se att både islamister och representanter för franska kommunistpartiet hade kommit in i parlamentet som företrädare för vänsterblocket folkfronten. Fransmän med judiskt påbrå kallar valets utgång en mardröm. Varför varnade inte journalisterna för detta och varför har de knappt nämnt det resultatet efteråt?

Svenska journalister har knappt nämnt de allianser mellan yttervänstern och islamismen som vi tydligt ser i Frankrike och Storbritannien. I Frankrike använder man sedan många år termen islamvänster för att understryka att vänstern lämnat arbetarna som sin kärngrupp. En illustration var flaggorna vid de politiska mötena i samband med andra valomgången. Vid Marine LePens högerparti dominerade franska flaggor, hos Emmanuel Macrons centervänsterparti europaflaggor och hos folkfronten, koalitionen av vänster- och miljöpartier, palestinaflaggor.

 Hur rapporterades det brittiska valet? Det impopulära konservativa partiet förlorade därför att deras väljare stannade hemma eller röstade för Nigel Farages Reformparti. Rösterna gick inte till Labour, som fick stor övervikt i mandat men bara 33 procent av rösterna från de 60 60 procent av de röstberättigade som använde sin röst. Labour fick alltså stöd från ungefär en femtedel av de röstberättigade. Man kan inte säga att det rått vänstervindar.

Kort sagt har Malin Ekman helt rätt när hon pekar på risken att allmänheten inte nås av korrekt och relevant information. De etablerade medierna behöver lämna dagens åsiktskorridor och bredda rekryteringen av medarbetare. De löper allvarlig risk att ses som mindre viktiga för att förstå världen.