Dagens samhälle är inte det samhälle som vårt straffsystem byggdes för, till största delen på 1960-talet. Vi har okontrollerbar gängkriminalitet, barn som utför uppdragsmord och skenande korruption i välfärden. Det är med den bakgrunden som regeringen tillsatte utredningen om straffreformer som i dagarna presenterade sitt resultat. Intentionen är god, men otillräcklig.
Utredaren Petra Lundh, till vardags Rikspolischef, föreslår att ett femtiotal straffskalor skärps, bland annat maximistraffet för synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn som höjs från tio till tolv år. Det är inte några hisnande höjningar som föreslås – sex månader här, ett år där. Som allra mest två år. Att det ska efterspegla den brutala höjningen av brottsligheten i samhället vi sett sedan 1960 och inte minst de senaste tio-tjugo åren är inget mindre än ett hån mot brottsoffren. Utredaren vill behålla fängelse i 18 år som det längsta tidsbestämda fängelsestraffet som kan föreskrivas i straffskalor.
I utredningen finns några bra delar. Bland annat föreslås att någon som begår flera brott vars straffmaximum är tolv år ska kunna dömas till livstids fängelse även om inte livstids fängelse finns i straffskalan för något av brotten. Därtill lägger utredaren till en särskild regel om att tillkommande brott får ökad betydelse vid straffmätningen när en person döms för flera brott samtidigt. Ett klart avsteg från asperationsprincipen som så länge varit vägledande i våra domstolar – när en gärningsperson döms för flera brott samtidigt så har det allvarligaste brottet bedömts till sitt fulla straffvärde medan straffvärdet för övriga brott reducerats. Det har alltså fram till nu lönat sig att begå flera brott samtidigt, eftersom brottslingen endast blivit straffad för det värsta i full skala.
Utredaren fick i uppdrag att föreslå en modell där de tre allvarligaste brotten straffas fullt ut, och de efterföljande kan bli föremål för straffreduktion. Men väljer att föreslå en regel som innebär att den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas så att det svarar mot brottslighetens sammantagna innebörd och verkningar. Det är ett krångligt resonemang som inte leder till en enhetlig bedömning i frågan. Det hade varit bättre att avskaffa asperationsprincipen helt och hållet – kumulera straffen för varje brott som begåtts.
Petra Lundh vill också se hela straffskalan användas när straff bestäms och ett nytt system med villkorligt fängelse som ersätter villkorlig dom och skyddstillsyn. Det betyder att presumtionen mot fängelse – utgångspunkten att den dömde inte ska dömas till fängelse – tas bort. Det är bra ur ett brottsofferperspektiv.
Att utredningen även föreslår straffskärpningar för brott med koppling till kriminella nätverk och organiserad brottslighet vilket innebär att gängbrott ska kunna resultera i dubbelt så långa straff, är ett tecken på att det anses extra allvarligt med brott som begås inom ramen av gängkriminalitet. Ett önskvärt steg i rätt riktning.
Däremot finns fog att ifrågasätta varför dessa förändringar inte föreslås träda i kraft förrän den 1 januari 2028? Enligt utredaren handlar det om att anpassa sig till det datum då Kriminalvården kan anses ha kommit ikapp för att möta platsbehovet. För att tidigarelägga ikraftträdandet finns det därmed anledning att se ifall det går att utöka antalet platser hyrda utomlands som regeringen redan påbörjat i Estland.
Sammantaget skiftar perspektivet från ett tidigare fokus på gärningsmannens väl och ve, mer till brottsoffrets upprättelse och till samhällets behov av skydd. Det är välbehövligt. Men att detta skulle vara ”en ny inriktning där straffens längd bättre speglar brottens allvar” som justitieminister Gunnar Strömmer (M) hävdade när utredningen presenterades är överord som inte finner sin motsvarighet i utredarens förslag. Det hade behövts ett rejält omtag, inte ett duttande här och där.