Det var med stort stöd, 401 röster för och 360 emot, som von der Leyen säkrade en andra mandatperiod. Framgången synes ligga i att förhandla med, på gränsen till att lura, de egna och sälja ut helt till de gröna. ”Jag är också väldigt tacksam mot den gröna gruppen för att ha stöttat mig”, sade von der Leyen efter att ha blivit omvald.
För trots att både den vuxna högern, den någorlunda vuxna högern och skränhögern växte i EU-parlamentet behövde von der Leyen fler röster. Något hon hämtade från de grupper som minskade – de liberala och gröna. ”Vi vill tacka henne för hennes rättvisa och pålitliga förhandlingar de senaste veckorna”, sade de grönas gruppledare Terry Reintke i en kommentar till omvalet av von der Leyen.
Reintke fortsatte: ”Vi välkomnar de åtaganden hon har tagit för att bygga vidare på framgången med den gröna given för att utveckla en klimatneutral industripolitik och öka rättvisa omställningsfinansiering.” Hon berättade att de gröna under förhandlingarna med von der Leyen säkrat gröna prioriteringar och ett socialt mer rättvist EU.
Det är alltså mer eller mindre samma politik som under von der Leyens första period. Bara annorlunda förpackad. Tidigare framställdes de ambitiösa och ofta överdrivna klimatåtgärderna som en moralisk nödvändighet, oavsett ekonomiska konsekvenser.
Inför detta val har hon istället valt att marknadsföra, eller smuggla in, den gröna politiken som en motor för ekonomisk tillväxt. Detta trots att många av dessa planer lidit svårt av krockarna med både verklighet och opinion.
Valresultatet visade ju påtagligt minskat stöd för radikal rödgrön politik och liberal plakatpolitik. Något förra kommissionen redan på förhand kunde se. Inför valet lades mycket av den kritiserade gröna politiken på is eller ändrades. Genom att skjuta upp dessa förslag innan valet avslöjade von der Leyen att hon var medveten om deras bristande popularitet och demokratiska legitimitet.
Trots att väljarna röstade emot är dessa planer nu mer eller mindre tillbaka. Det kan samtidigt inte ha kommit som någon större överraskning. Von der Leyen stödde ju den nederländske kommissionären Frans Timmermans arbete att forcera igenom extrema åtgärder inom ramen för EU:s gröna giv. Till exempel förbjuda diesel- och bensinmotorer, utvidga klimatskatten till att gälla fler områden, renoveringskrav för byggnader samt krav som förstör europeiskt lantbruk. Trodde någon att hon skulle ändra uppfattning bara så där?
Det mest frapperande är att von der Leyens egen grupp, EPP, innehållande Moderaterna och Kristdemokraterna, röstade för henne. Inte minst eftersom EPP innan valet började ta strid mot hennes gröna politik. Att rösta för samma skadliga politik både man själv och ens väljare har kritiserat är att rösta emot ett konkurrenskraftigt och demokratiskt EU.