Klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) på väg in i rum med radioaktiva ämnen på Naturhistoriska muséet.
Det kan tyckas handla om nationell energipolitik, eller om globala naturresurser, men regionstyrelsen har behandlat uranbrytningen som en lokal demokratifråga.
– Vi är bestämda i vårt yttrande att vi inte tycker att uranbrytning ska ske utanför gotländsk kust, säger regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin (S).
Oklart varför Meit Fohlin fokuserar på möjlig brytning utanför Gotland. Formulerat på det sättet låter det ju som om hon är öppen för att tillåta att uranbrytning sker på land.
Jag har ingen aning om hur mycket uran det kan tänkas finnas på Gotland. Eller utanför ön. När debattens vågor om uranbrytning svallat höga har landskapet snarare varit Jämtland. Eller Västergötland. Men visst - läser man SGU:s, Sveriges geologiska undersöknings, beskrivning till regional berggrundskarta över Gotlands län, så förekommer ändå ordet uran på ett antal ställen. Alunskiffer är något av kod-ord för förekomst.
Bakgrunden till att de lokala beslutsfattarna på Gotland nu säger sin mening om tanken på ofrivillig uranbrytning på, eller utanför, Gotland är att regeringen vill häva utvinningsförbudet för uran i Sverige.
Regeringen och SD gillar alltså inte det beslut som Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stod för 2018. Då var maktförhållandena annorlunda och de fyra partierna förbjöd uranbrytning i Sverige.
Sju år senare föreslår nu regeringen ändringar i miljöbalken och minerallagen som skulle göra det möjligt att bryta uran i Sverige igen.
Regionstyrelsen på Gotland tycker att den förändring regeringen vill göra kan motverka satsningar på förnybar energi och försvaga det kommunala självstyret. Om lagen ändras skulle kommuner förlora sin rätt att säga nej till uranbrytning.
För en region som en gång kallade sig ekokommun är tanken på förnybar energi fortfarande starkare än att lättvindigt säga ja till att tillåta utvinning av sällsynta jordartsmetaller, där uran kan vara en biprodukt.
– Kärnkraft är inte ett förnybart energislag och uranbrytning hör därför inte till framtiden, säger Meit Fohlin (S), regionstyrelsens ordförande i ett pressmeddelande. Hon tycker att förslaget väcker frågor om säkerhet, miljö och hälsa, men Region Gotland fokuserar på hur det påverkar kommunernas självbestämmande.
Radioaktivt och giftigt. Uran är inget kul ämne och gruvor inte precis drömverksamhet på orter där brytning kommer på tal. Men om regeringen skrotar den kommunala vetorätten får människor på svenska uranorter vackert hacka i sig att de kan få stå ut med utvinningen.
På 1960-talet utvanns uran ur alunskiffern vid Ranstad, mellan Skövde och Falköping, som en del av det svenska kärnbränsleprogrammet. Men 1977 använde Falköping och Skövde det kommunala vetot för att stoppa brytningen.
Tidningen Dagens Samhälle försökte hitta kommunpolitiker som vill ha en gruva i sin kommun, när (M) och (SD) 2022 motionerade i riksdagen om att tillåta uranbrytning. Inte ens moderata partikollegor i Falköping ville återuppta gruvverksamheten.
Det bör inte väcka förvåning på klimat- och näringslivsdepartementet, när Gotlands remissvar kommer dit, att Gotland inte heller vill ha den sortens verksamhet.
Klimat och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) spanar in bergarter på Naturhistoriska muséet.
Det återstår att se om regeringen har respekt för det kommunala vetot när det kommer till kritan. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) har sagt att hon tycker att det är hyckleri att förbjuda uranbrytning i Sverige samtidigt som vi har kärnkraftverk som är beroende av uran. Det kan hon ju få tycka.
Meit Fohlins partikamrat, kommunalrådet Therese Kärngard (S), i Bergs kommun i Jämtland tycker att ansvariga ministrar behöver vara på plats och se vad de pratar om.
I Jämtland är de lika rädda om Storsjön som Gotland behöver vara om Tingstäde träsk och alla andra platser.