Ledare: Tyskarna äventyrar EU:s säkerhet

Utrikeskrönika

Var Olaf Scholz (SPD) resa till Peking häromveckan värd besväret? Absolut. I alla fall enligt förbundskanslern själv. På ett SPD-konvent förklarade han inför sina partikamrater att bara det faktum att Xi Jinping, för första gången offentligt, varnade Putin för att använda kärnvapen mot Ukraina var bevis nog för att besöket var en framgång. 

Få utanför de närmaste SPD-leden har däremot låtit sig imponeras. Xi:s kroppsspråk när han avmätt och utan att skaka hand tog emot förbundskanslern inför presskåren talade sitt tydliga språk. Scenen påminde mer om en nervös vasall som på nåder getts audiens hos kejsaren än ett officiellt besök. 

Bilderna av Jens Plötners maniska bugande inför Xi förstärkte intrycket av tysk underdånighet. Att Plötner, som tidigare var rådgivare till Angela Merkel och som få andra representerar allt som varit fel med den tyska säkerhets- och utrikespolitiken, numera har samma roll i Scholz kabinett är inte heller något gott tecken.

Förutsättningarna inför resan var också de sämsta tänkbara ur ett europeiskt perspektiv. Trots inte mindre än sex myndigheters avrådan, kritik från samarbetspartierna Die Grünen och FDP samt flera EU-länders uttryckliga missnöje valde Scholz att använda sin exekutiva befogenhet då han drev igenom delförsäljningen av Hamburgs hamnterminal till det kinesiska rederiet Cosco. En gest i syfte att mjuka upp Xi inför resan.

Därtill hade Frankrikes president Macron så sent som i förra månaden föreslagit att de båda regeringscheferna, som en styrkedemonstration, gemensamt skulle åka till Peking. Scholz ivrighet att blidka Xi och val att resa utan Macron har lett till anklagelser om att förbundskanslern håller tyska företagsintressen högre än EU:s strategiska mål.

Det tyska näringslivet verkar i alla fall nöjt. Eller rättare sagt: delar av det. Tysklands handelsberoende till Kina utgörs av ett fåtal ekonomiska bjässar (VW, BMW, BASF, Bayer, Siemens med flera). Det är dessa företag som till stor del har skapat bilden av att Europa inte har råd att ”frikoppla” sig helt från Kina, samtidigt som de väljer att fortsätta investera massivt i diktaturen. En total frikoppling är det inte heller någon seriös analytiker som förespråkar, men argumentet har fungerat som en effektiv halmgubbe i debatten (däremot strävar Peking sedan ett antal år mot att göra sig så oberoende från Europa som möjligt). 

Rent krasst finns det därför fog för anklagelsen om att säkerhetspolitiken i EU:s viktigaste medlemsland alltjämt verkar underställd ett fåtal bolags kortsiktiga intressen. Tysklands dyrköpta erfarenhet av energiberoendet från Ryssland verkar inte ha gett Scholz några djupare insikter när det kommer till relationerna med Kina. Det är på sikt fullständigt ohållbart.