Ledare: Tydligt att det behövs lite korsdrag i kyrkan

Sekten inom pingstförsamlingen i Knutby genomgick tydligen ingen större omvandling till det bättre efter katastrofen som kulminerade i att en barnflicka beordrades av sin pastor att begå mord för 16 år sedan.

Pastorn Helge Fossmo dömdes till livstids fängelse 2004 vilket innebär att han kan släppas fri nästa år.

Samtidigt inleddes nyligen nya rättegångar där tre personer inom samma Knutby-församling står åtalade för misshandel, olaga tvång och sexuellt utnyttjande. En av åtalade är Åsa Walldau som även var huvudperson i dramat tillsammans med Helge Fossmo.

Hur är det möjligt att en organisation inom en kyrka, där man samlas kring en tro på Gud, kan hamna i vidrigheter värre än något annat? Hur kan personer som Åsa Walldau och Helge Fossmo dupera vanligt folk och styra en församling med våld och hot?

Ja, precis som i alla sekter finns det psykologiska förklaringar till varför människor dras till starka ledare och inte ser att vägen leder rakt ner i fördärvet. Men fenomenet finns också i fler dimensioner, det behöver inte gå så långt som i Knutby.

Utan några som helst jämförelser i övrigt kan man notera att det just nu pågår ett flerfrontsangrepp mot Inger Harlevi och hennes sätt att leda kyrkorådet i Visby domkyrkoförsamling. Här har de gamla koalitionerna för och emot domprost Mats Hermansson, ingen logik längre, kritiken kommer från båda håll.

Som vanligt är det väldigt mycket andrahandsuppgifter och det som sprids byggs på kritik som Inger Harlevi får bemöta i till exempel GT (17/1) medan de som fört fram kritiken vilar i kulisserna. Det finns krav på Harlevis avgång sägs det men den som kräver avgången behöver inte förklara något.

Vilka är de? Är det fler än två?

Jag tror inte att Inger Harlevi är en perfekt ledare,  lika lite som Mats Hermansson var det.

Det jag kunde notera på nära håll under skandalen där domkyrkoförsamlingens domkapitel gav prästkragen tillbaka till en präst som utnyttjat ungdomar sexuellt, är att många inom kyrkan hellre talar om än med varandra.

Det verkar vara samma sak som gäller nu när det är Inger Harlevi som ska ställas ut i stormen.

Hon är folkvald, så hennes mandat är odiskutabelt vad än vi alla som la andra valsedlar i urnan tycker.

Om hennes ledarstil på något sätt är ifrågasatt finns det flera vägar att lyfta detta. På ett korrekt och sakligt sätt.

Det som kommit fram som kritik är ett förslag om att man ska kunna sova över i kyrkan, och att Inger Harlevi påstås ha anställt Mats Hermansson på eget bevåg emot alla andras vilja.

Om detta skulle vara sant uppnår det knappast nån grund för att avgå tolv år senare.

Och det vore i sanning en bedrift att driva igenom en anställning, mot alla andra, mot facket, mot prästerskapet, mot alla anställda utan att någon stoppade det med fullt demokratiska medel när det hände.

Sant är dock att somliga ogillade Mats Hermansson så innerligt att de inte kan släppa det, ens efter att han fått sparken.  

Vikarierande domprosten, Håkan E Wilhelmsson, vill vädra ut allt ”gammal groll” ur domkyrkoförsamlingen. Det är bara att önska honom lycka till och att han även lyckas ingjuta lite civilkurage i anställda och folkvalda.