Det är nästan så vi börjat vant oss vid en mycket osäker ekonomisk situation.
Först kom pandemin med allt den medförde. Under när regionen budget för 2021 skulle tas redan i juni 2020 var läget mycket osäkert. Trots att den S-ledda regeringen lovat att kompensera regioner och kommuner för deras merkostnader höll Alliansstyret på Gotland igen. När de utlovade statsbidragen sedan uppenbarade sig i regionens kassakista fick de ligga kvar där. Något jag var kritisk till.
Kritiken byggde bland annat på det faktum att nämnderna är tvingade att göra allt de kan för att hålla sin budget vilket var så gått som omöjligt under pandemin utan de extra medel som staten sköt till.
När sen året började gå mot sitt slut satt regionen där med sprängfylld plånbok och var tvungen att göra sig av med pengarna på bästa möjliga sätt innan Edvard Fredins översättning av Alfred Tennysons dikt Nyårsklockan läses upp på Skansens scen. Vilket inte var lätt då de stora behoven var mer långsiktiga.
Ett liknande scenario ägde rum året efter vilket även då väckte min kritik.
Försvaret för det sättet att behandla budgeten var alltid att nämnderna, och förvaltningarna, i god tid skulle veta vad de hade för förutsättningar för sina verksamheter. Vilket jag har full förståelse för. Men det blir fel om förvaltningarna tvingas dra ner på en viktig verksamhet under en begränsad tid på grund av tillfälligt högre kostnader. Att exempelvis sjukvården skulle anpassa sin verksamhet till den budget de fick sig tilldelad av Alliansstyret för 2021 hade varit dumt. Nu vet vi ju också att de riktade statsbidrag som ramlade in utanför den budget som fanns räddade öns sjukvård.
Inför årets budgetarbete var läget något liknande. Stor ekonomisk oro. Kraftigt ökande kostnader, denna gång på grund av en skenande inflation. Och en väntan på besked från regeringen.
Det man gjorde nu i juni var i stället att fastslå principerna för den kommande budgeten. På så sätt fick nämnderna veta sina grundförutsättningar, men samtidigt gav det en möjlighet att göra större förändringar vid det slutliga budgetbeslutet nu i november, om det var möjligt.
Nu vet vi ju att Tidöpartierna prioriterar annan verksamhet än skola, vård och omsorg, exempelvis sänkt skatt på snus och borttagen skatt på plastpåsar, så regionen ser sig tvingade att lägga fram en budget med underskott. Vilket är det sätt som en majoritet av landets regioner hanterar krisen.
Inför måndagens möte finns det ett antal budgetförslag att ta ställning till. De två huvudförslagen är dels det som den styrande partiduon S och M föreslår, dels den som det största oppositionspartiet Centerpartiet lägger fram. Skillnaden mellan S o m-styrets budget och C:s budget är att C ger mindre resurser till sjukvården för att i stället satsa på hårda paket såsom upprustning av vägar som inte ens ägs av regionen och mer pengar till närproducerade varor i de måltider regionen tillagar. De måltider som nu är kvar efter att bland annat C sålde ut regionens äldreboenden i Hemse, där de boende nu får mat hittransporterad från fastlandet. Mat vars innehåll kan komma från alla möjliga håll i världen.
Men på slutraden finns samma summa, vilket visar att bägge förslagen tar höjd för den grund verksamheterna behöver för att inte behöva göra drastiska neddragningar och de regelverk runt utjämningsreserven som finns inskrivna i kommunallagen.
Det vi kan konstatera är att Tidöpartiernas krishantering drabbar kommuner och regioner hårt och att läget därför är tufft när Region Gotland ska anta budget för 2024.