Demens är illa nog även när omsorgen fungerar

När den inte fungerar så är det ovärdigt för de drabbade och hjärtslitande för anhöriga.

Tingsbrogården har inte gott om tid.

Tingsbrogården har inte gott om tid.

Foto: Henrik Radhe

Ledare2024-11-08 09:54
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Jag har tyvärr egna erfarenheter, i flera olika fall, av anhöriga som drabbats av demens. 

Det är verkligen drabbande när man sitter vid köksbordet och tycker sig ha en rätt bra konversation med sina dagars upphov och man plötsligt får en undrande blick följd av frågan:

– Hur känner vi egentligen varandra?

I sin krönika berättar Henrik Radhe om besök han gjort på äldreboenden inom ramen för sig journalistiska gärning. Han berättar bland annat om damen som sitter och väntar på att bli hämtad av sin man. Maken som är död och som aldrig kommer.

Sådana dödsbud har jag varit tvungen att ge. Många gånger varje dag. Det gör rätt ont, åtminstone de första hundra gångerna.

Jag besökte nyligen en äldre släkting på ett demensboende på fastlandet. Hon hade ingen aning om vem jag var eller vad jag gjorde där. Om något verkade mitt besök mest skapa en uppjagad oro. Man skulle kanske tro att det lindrade det dåliga samvetet för att jag inte besökt oftare. Men nej, så var det inte.

Den som är dement befinner sig i en verkligen utsatt situation. Det gör man även som anhörig, när man tvingas förlita sig på att andra ska ta hand om den som man själv har starka känslomässiga band till. När det inte fungerar så måste det verkligen vara förfärligt. Situationen är svåruthärdlig nog när man ändå upplever att äldreboendet lever upp till de krav som är rimliga att ställa.

Därför är det skakande läsning i nyhetsartikeln Henrik Radhe skrivit sedan han under tilltagande vånda gått igenom 361 rapporter från Tingsbrogården om olika typer av avvikelser. Tillfällen då omsorgen kommit till korta. Och man kan ju inte låta bli att undra över hur mycket som kunde har föranlett en rapport, men som aldrig har tecknats ner.

Liksom tidigare gånger då man konstaterat brister i äldrevården så slås jag av den måttliga tidspress som de ansvariga tycks känna. De som flyttat till så kallat särskilt boende lever i genomsnitt bara drygt två år efter flytten. Hälften har dött inom ett år. De må ha långa liv bakom sig men om de ska få bra omsorg och ett värdigt slut så är det bråttom. Och varje dag som omsorgen inte motsvarar rimliga krav är en plåga som inte bara drabbar de boende och deras anhöriga, utan även personalen. När personalen rapporterar 361 avvikelser så är det ett bevis på att det finns ett engagemang och en ambition som det är smärtsamt att inte kunna leva upp till.

GA

Detta är en ledare från Gotlands Allehanda, som är oberoende moderat.