Integration, om än inte i det ordets rätta bemärkelse, görs på många håll i samhället.
När ett barn föds i Sverige tar staten ett ansvar för det barnets integration i närmare 18 år. Jag tänker då på allt från BB till det firande som görs så här års varje år när barnen gått ut gymnasiet. Där och då ska våra barn ha vuxit upp och integrerats till goda samhällsmedborgare.
Men vi integreras även när vi ska komma in i andra olika sammanhang. Oavsett om det rör sig om en nyinflyttad i en bostadsrättsförening, en ny spelare i fotbollslaget eller en ny arbetskamrat på jobbet. Ingen kan en ny verksamhet helt och fullt redan första dagen. Alla behöver integreras för att det inte ska uppstå problem.
Den sortens integration vet vi fungerar bäst om vi gör det tillsammans. I bostadsrättsföreningen hjälper vi varandra för att det blir bäst för alla, även om styrelsen har det stora informationsansvaret.
En ny spelar i fotbollslaget får både ledare och medspelare som mentorer för att laget ska fungera. Och på jobbet hjälps vi också åt även om de flesta arbetsgivarna har insett fördelen med olika former av introduktionsprogram.
Det är så vi byggt Sverige, det är så den svenska integrationskulturen ser ut.
Därför blir jag så förvånad när Tidöparterna anser att samma gamla beprövade metod inte längre ska användas när det gäller att integrera nya svenskar. Att SD inte ser den här urgamla svenska seden som något positivt förvånar ju inte, de tror ju att de nya svenskarnas gamla kultur smittar av sig, men att Moderaterna ger samma signaler känns bara märkligt. Samtidigt har ju Moderaterna betett sig märkligt under en rätt lång tid, så varför är jag förvånad.
Problemet är att deras sätt att skicka över ansvaret för integrationen på den som ska integreras ger motsatt effekt. För vi skapar inte ett tryggt samhälle genom att sätta grupp mot grupp. Vi får inte ett Sverige, genom att tvinga nya svenskar att integrera sig själva.
Hur skulle det se ut i bostadsrättsförening, i fotbollslaget eller på arbetsplatsen?
Hur många nya lappar skulle inte det generera i tvättstugan, och hur många arga blickar skulle inte riktas mot de nyinflyttade som inte får veta vilka regler som gäller i tvättstuga, och sopsorteringen? Hur skulle fotbollslaget prestera på plan med en spelare som aldrig får reda på hur laget ska spela och vilken taktik de använder sig av?
Och hur skulle det se ut på er arbetsplats om en nyanställd bara fick sin utrustning eller placerades vid sin maskin utan närmare instruktioner om hur jobbet ska göras?
Vi vet att en blandning av olika grupper fungerar bäst oavsett om det handlar om jämn könsfördelning fler med invandrarbakgrund eller fler HBTQI-personer.
I den skola jag gick, på den tiden skolan fungerade som den borde fungera, var vi i årskullen barn till ett genomsnitt av befolkning i upptagningsområdet. Även på fritiden umgicks vi barn oavsett om vi bodde i hyreslägenheter eller villa.
Men åren har gått och bostadsbristen har satt sina spår. De med god ekonomi har kunnat köpa sig bostäder i områden där de numera bara bor välbeställda. De som inte har råd får antingen bo kvar hemma med sina familjer eller flytta till områden där de har råd att bo.
Men även skolan har segregerats på grund av det fria skolvalet som skiljer agnarna från vetet, eller de välbeställda från de mindre välbeställda.
Segregeringen har ökat med tiden och är sen länge ett problem. Att de partier som ser den gamla välprövade integrationsmetoden där ett genomsnitt av befolkningen blir grannar med varandra och därmed tar hand om varandra är i mina ögon bara sunt, även om jag inser att lösningen inte är enkel och att det först och främst behövs fler bostäder. Men den kritik som riktas mot S nya integrationspolitik av Tidöpartierna är i det närmaste rasistisk i sin utformning.
Något klok person sa en gång att ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”. På samma sätt är det med integration, vi måste alla ta vårt ansvar, för en väl fungerande integration har alltid handlat om gemenskap där vi tar hand om varandra.